Det ringer på dörren mitt under intervjun. Brevbärarens leverans visar sig vara något som Birger Gröndahl har köpt i 80-årspresent till sig själv. Med en nöjd min packar han upp de två bokstöden i lackat stål; utskurna silhuetter i form av Fredrika Bremers och Astrid Lindgrens ansikten.
– Jag fyller mitt hem med litterära gestalter. De här ska få stå på hyllan där. Och kvinnorna ska stå överst och se ner på männen, säger Birger Gröndahl skämtsamt.
– Är man tre flickors pappa så blir man en mycket övertygad feminist. Jag vill att de ska få alla rättigheter som deras mamma förnekades. Lika lön, inget glastak när de försöker göra karriär, inga härskartekniker. Vi har kommit en bit på vägen men det finns väldigt mycket kvar att göra, säger han desto allvarligare.
Bokstöden passar bra i Birger Gröndahls hem. I hans enrummare på Klostergatan i Strängnäs finns flera bokhyllor, fyllda av böcker. Traven som ligger på nattduksbordet vittnar om att det är en läsande man som bor här – och det gör även hans cv.
Birger Gröndahl tog studenten från reallinjen i Strängnäs 1955. Han säger att han "väl följde efter någon tjej till Stockholm", och där hoppade han på läkarutbildningen. Motiven var inte ädla, konstaterar han med ett stort skratt, och berättar att det var drömmen om ett tjockt lönekuvert som först lockade honom till yrket.
– Jag hade urusla betyg i början, det var mycket annat som var roligare. Men sedan, när jag fick börja träffa patienter, då blev det något helt annat.
Birger Gröndahl har i hela sitt yrkesverksamma liv arbetat med barn och ungdomar, i anställningar och uppdrag som har sökt upp honom och avlöst varandra. Han säger att hans tre döttrar, de två sönerna och de sammanlagt nio barnbarnen utgör essensen i hans liv – tillsammans med andras barn och ungdomar som han har haft förmånen att arbeta med.
Första jobbet efter examen var som barnläkare i Örnsköldsvik. Och det sista Birger Gröndal gjorde innan han blev "en vanlig Strängnäskille" vid 73 års ålder var att arbeta med apatiska flyktingbarn i Stockholm.
– Det pågick en otäck kampanj om att barnen skulle ha blivit förgiftade av sina föräldrar. Det kunde ju vem som helst se, att de var uttröttade och stressade ungdomar som bara föll ihop. Men vi tappade ingen – alla överlevde, berättar han.
Inför sin 80-årsdag bestämde sig Birger Gröndal för att inte ha en stor fest – utan flera små. Under året har han bjudit nära och kära på luncher, för att få tillfälle att verkligen prata med var och en.
– Vi ryms åtta personer här hemma, så betar jag av vännerna. De är ju människor jag tycker om och de tycker om mig. Jag har haft fyra–fem luncher redan och ska fortsätta så här långt in i oktober, säger han.