De som följde tennis 1982 brukar minnas Mats Wilanders genombrott i Franska öppna. Den gängliga 17-åringen från Småland som - trots att han just hade vunnit över argentinaren José Luis Clerc - bad domaren att ta om den sista matchbollen, eftersom Clerc insisterade på att den hade varit inne. Domaren böjde sig, matchbollen togs om - och Wilander vann igen.

Det var sådant som tennispubliken älskade. Mats Wilander blev inte bara en av världens bästa tennisspelare utan också en av de mest populära, med ett rykte om sig som en av sportens gentlemän.

När han i dag ska försöka ringa in vad han ser tillbaka på med mest tillfredsställelse i tävlingskarriären är det just detta; att han kunde kombinera tävlingsinstinkten med sportmannamässighet.

– Det var väl det största egentligen, att man hade en bra inställning och att man var rätt trevlig både på banan och utanför och var kompis med alla. Sedan var man fiender på banan givetvis, man gick ut för att vinna matchen. Den balansen var det många som inte riktigt klarade av.

Elitkarriären lade han ned när han var 32 år. Men han spelar egentligen lika mycket tennis fortfarande. Numera träffar han sina gamla kompisar Ivan Lendl, Stefan Edberg, Boris Becker och John McEnroe på tennisbanorna när han spelar veteranturneringar.

Många har blivit tränare på äldre dagar, själv driver Mats Wilander ett företag som jobbar för att sprida tennisglädje bland amatörer. Tre månader om året reser han runt i USA i husbil, och folk och föreningar kan boka in den forna världsstjärnan för en lektion utöver det vanliga.

Vad är det du tycker så mycket om med tennisspelandet?

– Spelet i sig självt. För mig handlar det inte så mycket om att slå på bollen utan mer om att läsa motståndaren, hitta svagheter och styrkor och sedan anpassa sig till det. Spelar man på det sättet lär man sig rätt mycket om livet över huvud taget, för livet handlar ju om förhållandet mellan människor.

Mats Wilander har varit resande i tennis sedan han var sexton år, men numera försöker han hålla åkandet nere till sex månader per år. Hemma är sedan länge i USA, numera i ett hus på landet i Idaho med utsikt mot Klippiga bergen. Han trivs där, och beskriver den storslagna tystnaden när de enda ljud som hörs är naturens egna.

Vad hoppas du av livet framöver?

– Jag trivs fantastiskt bra och vet att vad som helst kan hända bakom nästa krök, så jag hoppas ingenting. Det är bara att köra på i samma race så länge man tycker att det är roligt. Man är lyckligt lottad om man håller på med det man tycker om, och får betalt för att göra det.

Malin Eijde/TT

malin.eijde@tt.se