Det finns ögonblick i livet då tiden plötsligt stannar, då allt blir tyst och då allt runt omkring blir mörkt. Ett sådant ögonblick var det då beskedet, om att Ingrid inte längre fanns bland oss, kom. Tanken blev tom och det ofattbara gick inte att ta in. Vi som träffats så nyligen och då var hon lika glad och engagerad som alltid.
Vi träffade Ingrid för 52 år sedan på sjuksköterskeskolan i Eskilstuna. Efter vår examen har vi under alla dessa år träffats minst fyra gånger om året. Vi har följt varandra genom livet, genom glädje och sorg, genom våra olika karriärer. Vi har kunnat dela våra glädjeämnen och även våra sorger med varandra. Hon som i alla år varit den som haft mest att berätta, varit mest engagerad har alltid varit Ingrid. Hennes engagemang både utanför vår krets och bland oss har varit enorm. Hennes lust och livsglädje har smittat oss andra även om vi ibland undrat hur orkar hon? när vi andra inte ens kunde tänka oss att göra hälften av vad hon gjorde. Tack vare henne har vi också lyckats hålla ihop hela vår kurs, som träffats var femte år genom dessa 50 år efter examen. Hon var den som alltid kunde förhandla fram bra priser på hotell och som också hade bra insikt i var det var bäst att träffas. Hon har helt klart varit den som fick oss andra att göra vårt bästa när träffarna skulle organiseras.
Vi kommer att sakna henne på våra träffar. De blir aldrig mer desamma. Vi får leva vidare med saknaden efter en vän och kurskamrat som vi alla beundrat och sett upp till. Vem ska nu tala om för oss att ingenting är omöjligt, att allt går att ordna och att man måste ta vara på livet. Hon levde livet fullt ut och slösade inte bort ett ögonblick av det. En förebild för oss alla!
Ingrid finns med oss trots att hennes kropp inte gör det, men hon kommer alltid att finnas där och ha sin plats vid alla våra framtida träffar! Vi skall lära oss att inte sörja utan glädjas åt att vi fick lära känna henne och fick ta del av hennes stora hjärta och glädje!
Våra tankar går till hennes man Klas Göran och hennes båda söner Gunnar och Mårten! Ni har förlorat så mycket mer än vi och vi kan aldrig sätta oss in i er sorg och smärta men vill att ni ska veta att vi sörjer med er.
Inger, Ann-Margret, Benita, Gudrun, Ingegerd, Ulla och Ulla