Lena Lindström (f Lundgren), Eskilstuna, har gått bort 89 år gammal. Hon sörjes närmast av sönerna Henrik och Fredrik med familjer.
Lena Lindström växte upp i Kristinehamn, utbildade sig på Socialpedagogiska institutet i Stockholm till förskollärare och arbetade på 1950-talet på en av Stockholms äldsta förskolor på Kungsholmen. 1958 gifte hon sig med järnhandlare Hans-Gösta Lindström och flyttade till Eskilstuna. Hon arbetade där inom socialtjänsten och under senare år som barnkulturkonsulent, samt under makens sjukdom några år i Svengrens järnhandel. Men arbetet med frågor som rörde barn låg henne varmast om hjärtat. Hon tog alltid barnets perspektiv, och kämpade för att alla barn, oavsett samhällsklass, skulle få konst- och teaterupplevelser.
Hon var aktiv i den statliga Barnstugeutredningen 1968-75, något som gav henne både många nya kontakter och intressanta inblickar i förskolevärldens utveckling.
För förskolepersonalen i Eskilstuna ordnade hon tillsammans med Mats-Olof Säfström uppskattade fortbildningsveckor med syfte att personalen skulle få upplevelse och inspiration, inte bara yrkesmässig utan för välmående och personlig utveckling. ”Väckande veckan” blev ett stående tema under flera år på 1990-talet. Hon var med och namngav ”Hjärter åtta”, tidigare Stödcenter för barn och unga.
Skrivande intresserade henne också mycket. 1967 skrev hon boken ”Docklek” och arbetade senare flitigt som lektör åt Bibliotekstjänst, ständigt på jakt efter kvalitetslitteratur för barn. Hon skrev under ett antal år kåserier för Eskilstuna-Kuriren under signaturen Linnéa. Hon skrev också sina barndomsminnen, och om hur det var att komma till Eskilstuna på 1950-talet samt en del andra outgivna manus.
En stor kärlek till böcker, film, teater, musik och konst präglade Lena. Bland favoriter fanns Tjechov, Bach, Händel, Alice Miller, Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Hon intresserade sig för nya psykologiska terapiformer, kurser i måleri, litteraturhistoria. Hon var också en god berättare, med stor humor och blick för det drastiska bjöd hon nästan alltid på goda historier – och på sina egna misstag. Den förmågan gav henne också ständigt nya vänner, ofta långt över generationsgränserna. Hennes personkännedom var enastående. Den kunde ta sig uttryck i allt från god kännedom om människor hon träffat för länge sedan, kamraterna på Socialpedagogiska institutet och deras kontakter, till sönernas vänners barn.
Även matlagning var ett stort intresse. De första åren i Eskilstuna innebar många representationsmiddagar. Förmågan att laga mat och ordna middagar belönades med första pris i en av Ica-Kuriren utlyst tävling.
Ändå var nog rollen som mamma och sedermera farmor den hon trivdes allra bäst i. Hon var pedagogisk, kärleksfull och förstod till fullo lekens centrala roll i hela den mänskliga existensen. För henne var det en njutning att ledsaga barn till nya upptäckter, att vidga deras universum.
Ljumma augustinätter stod hon gärna på trappen till det älskade huset i Kvicksund, begrundade stjärnorna och sökte de stora sammanhangen. Kanske handlade fascinationen över barn och stjärnhimlar i grund och botten om samma sak; en djup medkänsla med människan, med vår litenhet inför det jättelika världsalltet och vår längtan efter att bli sedda – och älskade.