Under ett drygt decennium på åttio- och nittiotalet var Björn min kollega och vän på stadens Tessinskola, eller Tessinuniversitet, som han själv brukade kalla den, till följd av att det på den tiden var ganska många, i hans tycke, lärda personer som verkade där. Själv var han dess primus motor, obesmittad av läroplaners välsignelser och skolledningars påbud. Hans forum var kollegierummets rökavdelning där häpna kolleger samlades runt honom lyssnande till lärda disputationer, recitationer och utläggningar, kryddade med kvicka lustigheter och älskvärda elakheter. Lychnos och allehanda digra lexika, som förde bud från forskningens höga centraler, var den problemlösande kurslitteraturen, i rökrummet placerade i hyllor på armlängds avstånd. Citat ur den svenska litteraturen men också från Homeros – naturligtvis på originalspråket – var lika vanligt förekommande som diskussioner kring grammatiska problem, inte sällan rörande konjunktivens användning i latinska bisatser eller det irreala fallet i beroende ställning i samma språk. Detta gjorde Björn till en inspirerande vägledare i synnerhet för oss något yngre kolleger.
Klassrummet var hans andra forum varifrån gamla lärjungar i modersmålet och tyskan kan vittna om en lärare med auktoritet och pondus men alltid med glimten i ögat. Han var ingen kontrollernas man men lärjungarna skulle begripa att dikt inte bara är en samling vackra ord som inte angår dem annat än att för att få ett betyg. Detta var en tid då ännu en mild gloria av något sakrosankt följde läraren in i klassrummet.
Vår samvaro fortsatte efter Björns pensionsavgång, i allehanda sociala sammanhang och sammanslutningar, i hemmen eller på gator och torg. Björn blev genom sin karisma en naturlig medelpunkt med sin slagfärdighet och humor. Utan hans vänskap hade livet varit mycket mindre spännande och vi, hans vänner, minns med tacksamhet allt det roliga som han gett oss.
Leif Feltenius