Med stor sorg mottog gamla elever vid Högre allmänna läroverket i Nyköping beskedet om vår lärare Björn Bylunds bortgång. Björn var en mycket uppskattad lärare med en entusiasm och närhet till oss elever som var lite annorlunda. Samtidigt som han kunde upplevas som sträng. En stränghet som nog hos oss elever egentligen var en rädsla för vad betyget skulle bli på en skrivning. Skulle det bara bli B eller kanske B? eller ännu värre BC. För nutida elever; BC betydde underkänt och B? ungefär godkänt med tvekan.
Som ordförande för skolföreningen Nyköpingspojkarna har jag haft den stora glädjen att kunna bjuda in Björn till vårt årliga Gästabud. Det var mycket uppskattat av hans gamla elever att återigen få möta honom och på sätt och vis återuppleva skoltiden. Björn var ju en av de lärare som märktes och gav intryck. Jag kan direkt tala för oss i RIVc (motsvarar ungefär Na-linje) som tog studenten 1965. Han var så uppskattad att vi gav honom två flaskor Metusalem. Han var ju ändå vår klassföreståndare. Med tanke på att det var tre år före skolpolitikupplösningen 1968 så visar det hur vi uppskattade honom.
Egentligen skulle nog dessa minnesord ha skrivits för hand för att vara helt i Björns stil. Jag fick som ordförande varje år ett tackbrev efter Gästabuden. Handskrivna på de mest ovanliga brevpapper. Det kunde vara på baksidan av en beställningskupong (?) för Asbach – Uralt (en utmärkt före detta östtysk konjak) i ett kuvert med nio olika frimärken. Ett år var det skrivet på en gammal meddelandeblankett med stämpel från Högre Allmänna Läroverket – Nyköping. Ett annat år ett vykort med motiv från "Insel Reichenau mit Schloss Salenstein um 1920". Så skulle jag kunna fortsätta men jag vill avsluta med att återgå till skoltiden.
Roligt hade vi också under hans lektioner. Han hade till exempel en rätt fri inställning till litteraturens stora. Oavsett om de satt i Akademin eller inte. Epigoner och charlatan var ord som vi fick höra. Och när det gällde Bellman, då fick vi en inblick om den tidens vin, kvinnor och sång som nog inte många av Sveriges elever fick. Medvetet eller omedvetet var det en pedagogik som fick oss att lyssna. Och lära. Tyskans "an, auf, hinter, in" och så vidare, och vad som styr dativ och vad som styr ackusativ är inte glömt. Det har placerats i minnet där det ska av den Bylundska pedagogiken.
Vid lärarfesten 1964 presenterades han som den tystades, segaste, hårdaste och tuffaste av norrlänningar. Epitet som ska tolkas som ett rejält understatement på någon punkt, tystlåten var Björn inte, och samtidigt tolkas som stor uppskattning. I sin lärargärning hade Björn egentligen en mycket stor elevmedmänsklighet. Han behandlade oss elever som vuxna. Kanske förstod vi det inte riktigt under skoltiden.
Att i kollegierummet på studentdagen ta adjunkt Björn Bylund i hand och bli Du och Björn var stort.
En lärarprofil har lämnat oss gamla elever. Men i vårt minne lever han kvar. En sådan lärare glömmer man inte.
För tidigare elever
Lars Skoglund student-65, ordförande Nyköpingspojkarna