För ganska precis ett år sedan mötte Eskilstuna-Kurirens läsare den då 20-åriga Louise, som i ett stort och väldigt personligt reportage berättade om hur det är att leva med adhd.
– Jag ska motbevisa alla som inte trott på mig. Adhd är ett funktionshinder, ingen sjukdom, och vi är inte dumma i huvudet, förklarade Louise och berättade vilket helsicke hon haft i skolan, med lärare och rektorer som svek henne, som inte förstod och inte klarade att möta hennes behov.
Efter artiklarna rasade stödet in. Mängder av människor har tackat henne för att hon vågade berätta.
– Så sent som för tre veckor sedan kom det fram en kille och tackade för en väldigt bra artikel, och jag blir så glad för alla reaktioner. De bevisar ju att jag lyckades med min intention, att hjälpa andra i samma situation.
I dag läser Louise till undersköterska på distans, och tillsammans med sin mamma fortsätter hon att sprida information och förståelse för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Leila Silvertorp har själv inte bara adhd utan även en Asbergerdiagnos. Hon blev själv slagen och utslängd från skolan av okunniga lärare, och är enormt stolt över det dottern gjorde i fjol.
– Sedan Louise var tio år har det varit hon och jag mot världen. Vi har inte alltid haft det lätt och har kommit varandra oerhört nära. Att nu jobba tillsammans i ett projekt känns fantastiskt bra. Vart vi än kommit under det senaste året känner folk igen Louise och berättar att hon hjälpt dem.
Louise kontrar med samma kärlek i rösten.
– Mamma är min stora förebild. Det är hon som lärt mig att aldrig ge upp. Och vi har vansinnigt roligt tillsammans, men det kan bli så tokigt ibland. Det blir liksom inte alltid som vi tänkt oss. Vi kan röra till det enormt, det är inte en lugn stund hemma och vi brukar säga att vi borde ha ett tv-program ihop. Människor skulle skratta ihjäl sig åt våra tokigheter. Du ska se hur det kan se ut ibland när vi målat tavlor.
– Och då är jag ändå pedant och perfektionist, tillägger Leila och skrattar, vilket de gör tillsammans mest hela tiden.
– Man måste se det ljusa i vardagen. Hänger man bara upp sig på det negativa blir det inte mycket till liv. När man alltid lever på gränsen får man ärr högt och lågt, men man lever samtidigt till fullo.
Leila, som är konstutbildad, har målat och tillverkat smycken i många år och Louise har tecknat mycket sedan hon var liten. Så att ha en konstutställning tillsammans blev det naturliga svaret när de för ett halvår sedan bestämde sig för att jobba gemensamt med något för att fortsätta sprida information om hur man kan hitta vägar att gå i livet trots funktionsnedsättningar, och om hur det är att leva mer gränslöst än folk i allmänhet.
– Vi vill också ge tillbaka något positivt till de människor som hjälpt oss genom åren.
Deras tavlor är fyllda av starka färger, fullt medvetet förstås. Meningen är att betraktaren ska bli glad av konsten och fyllas av känslor.
Utställningen var tänkt att pågå i en månad. Men Leila har nyligen genomgått en njurstensoperation med komplikationer så i ett första skede kan man se och köpa familjen Silvertorps tavlor och smycken denna vecka och nästa. Platsen är Föreningen Gamla stans lokaler, granne med apoteket på Sveaplan i Eskilstuna.
– Känn inget köptvång utan kom in och titta bara. Upplevelsen är gratis! Och gör som många andra, titta in och prata med oss en stund. De berättar sina historier och vi utbyter goda råd med varandra. Det värmer verkligen, konstaterar de.
Leila lär mer än gärna ut den teknik hon utvecklade medan hon läste på högskolan och som nu hjälper henne i de flesta kniviga situationer.
– Jag spelar in mig själv på band medan jag peppar mig själv och matar mig med självrespekt. Jag kan somna med bandet på ibland och låta det positiva glida in i det undermedvetna. Jag tror verkligen på att man kan styra sina tankar till ett bättre leverne, slippa rädslor och att bli nedtryckt av andra. Louise och jag berömmer alltid varandra och pushar varandra att växa som människor.
– Hjärnan är så komplex och spännande, och det kommer ständigt nya forskningsresultat. Det behövs verkligen mer kunskap i skolorna om hur hjärnan fungerar. Ungar far illa för att ingen ser eller förstår dem.
I utställningslokalen finns information om Hjärnfonden, som mor och dotter stöttar genom att skänka tio procent av sina intäkter. Och när hälsan och tiden så medger öppnar de mer än gärna sin utställning i en annan lokal.