Det är snart ett år sedan Mats Karlsson och Sven-Erik Ålund åkte runt till kommunens äldreboenden för att deklarera att dessa skulle genomgå en stor förändring. På sikt skulle äldreboendet i kommunen bli bättre.
På Isabellagårdens demensgrupp 6 fanns då tio boende. Fyra av dem skulle flyttas för att ge plats åt boende från Sictoniagården. Varför Sictoniagårdens dementa egentligen skulle flyttas är oklart. Men det skulle bli ett "kompetent demenscentrum på Isabellagården!", med mera personal och specialutbildade inom omhändertagande av dementa.
Min mamma var en av de boende på grupp 6 som tvingades flytta. Dock bara inom avdelningen, så hennes omställning blev inte så dramatisk. Men hela grupp 6 byggdes om och fyra rum isolerades i en låst korridor, tänkt för boende från Sictoniagården.
Det stora, trevliga allrummet avgränsades med en vikdörr som numer är låst. Därmed är även den tv-apparat, det piano och den stereoanläggning som de boende hade "utlåsta". Det lilla allrum som är kvar besöks sällan. Det är trångt, mörkt och saknar tv. Några har blivit så försämrade att de ligger till sängs och sover sig igenom dagarna och nätterna. Kanske är det därför man anser att behovet av exempelvis tv inte finns?
Min mamma och andra som är relativt mobila kan inte nå altanen på grund av en låst balkongdörr. De har hänvisats till en altan på grupp 5. Men en dement person ändrar inte så lätt sitt invanda beteende. Min mamma känner ingen trygghet eller samhörighet med de som bor där. Hon känner dessutom inte igen sig överallt. Så utomhusvistelserna har inte blivit så många i sommar. I princip har det faktiskt blivit så att de någorlunda friska/mobila har blivit mer inlåsta än förut.
Personal slutar utan förvarning. Man byter kontaktpersoner utan information till de anhöriga. Enhetschef Lina Österblom försvann utan ett ord till oss anhöriga. Kvarvarande personal vet ingenting om vare sig framtida planer eller rutiner för de närmaste veckorna. Som anhörig får jag alltid svar att "vi vet ingenting."
Snacka om att allt på Isabellagården har blivit sämre. Personal, som enligt planen skulle utökas, arbetar ofta helt ensamma. Oerfarna vikarier kämpar och gör så gott de kan trots att de inte har tillräcklig kompetens i demensvård.
De specialutbildade från bland annat Sictoniagården som ingick i visionen om ett demenscentrum – vad hände med dem? Slutade de också? De har i alla fall inte kommit till Isabellagårdens grupp 6.
Nu får det vara slut på sparande som drabbar de äldre!
Elisabeth Folke Olsson