När jag upptäckte det cirka en halvtimme senare greps jag nästan av panik och rusade tillbaka till automaten. Kortet var naturligtvis inte kvar – och vad skulle jag göra då? Numret till banken hade jag inte till hands (brukar sköta mina bankaffärer hemma – inte på gatan). Jag tänkte att om jag går till polisen så kanske de kan hjälpa mig att spärra kortet. Sagt och gjort.
Med andan i halsen och oro i blick sprang jag in på stationen där jag möttes av vakthavande polisen Jenny. När jag framförde mitt ärende så sträckte hon glatt upp mitt kort. Oj, oj oj! Vilken lättnad!
Hon berättade att en man/kille kommit in med det. Han hade inte berättat sitt namn så jag kan inte tacka honom personligen, men på detta sätt vill jag sända mina varmaste tankar till honom för detta. Jag vill tro att han inte är ensam att vara en ärlig och förstående människa. Med flera sådana som honom och färre slarviga som jag kan vi hjälpas åt att få ett lugnare liv – och vilken tur att vi båda tänkte på polisstationen – och att den låg så nära till hands.
Margareta