Slutreplik till Roger Stark, som tidigare i november skrev insĂ€ndaren "Löften om nya siffror Ă€r ingenting att rĂ€kna med". Tidigare har Ă€ven insĂ€ndarna "Ăven jag förvandlas ibland till 'odrĂ€glig sprĂ„kpolis'"och "NĂ€r vi 40-talister var barn var inte förĂ€ldrar grymma" publicerats pĂ„ samma Ă€mne, svenska sprĂ„ket.
Jag vill tacka Roger Stark för vÄra gemensamma sprÄkspaningar hÀr i Eskilstuna-Kuriren.
Att vara sprÄkpolis Àr egentligen en omöjlig uppgift. Det Àr lite som riddaren av den sorgliga skepnaden, Don Quijote, och hans lönlösa kamp mot vÀderkvarnarna.
Eller som de klantiga konstaplarna Kling och Klang i Pippi LĂ„ngstrump som gjorde bort sig hela tiden.
Om vi som sprĂ„kpoliserna âRolf och Rogerâ har roat nĂ„gra lĂ€sare, och retat nĂ„gra andra, har vĂ„r kamp mot det förflackade sprĂ„ket trots allt inte varit helt meningslöst. Man kan ocksĂ„ se det som en sjĂ€lvironisk klackspark som ska tas pĂ„ âlagomâ blodigt allvar.
Jag vill avsluta med en sprĂ„kspaning frĂ„n 19 november. Det var radioprogrammet âDet hĂ€nder i hjĂ€rnan nĂ€r du blir kĂ€râ med Louis Epstein som programledare. En av de inbjudna experterna sĂ€ger:
âTjejer och killar âkĂ„mittarâ olika. Men tjejer âbĂ„ndarâ snabbare. Man ska ocksĂ„ âbrejsaâ det underbara med att vara kĂ€râ.
Eftersom det Ă€r det talade sprĂ„ket som gĂ€ller i radion vet jag inte hur de för mig obegripliga (svenska?) orden stavas. DĂ€rför skriver jag som det lĂ€t i mina öron â âkĂ„mittarâ, âbĂ„ndarâ och âbrejsaâ. PĂ„ radion finns heller ingen textremsa att slĂ„ pĂ„ som eventuellt kastar ljus över den sprĂ„kliga förmörkelsen.