Åker för att hämta mina barn på förskolan. Står och tittar en stund på dem, ser hur lillasyster står och klappar syster på huvudet. Ropar försiktigt deras namn och ser hur storasysters blanka ögon rinner över. Ännu en gång möts jag av ett barn som ropar, "åh som jag väntat på dig mamma! Har tittat efter dig jättelänge". Jag lyfter upp henne och får en kram som jag länge kommer att ha i minnet. En kram av mitt barn som mår dåligt och kokar av feber. Hon hade sagt det till en fröken som inte hade tid att se henne bland alla andra barn. Vi blev stående en stund för att bara vara och hon somnade till där i min famn mitt i solen, värmen och tryggheten.
Sakta började jag röra mig mot avdelningen där vi möter en pedagog som ärtigt frågar varför jag bär henne och lillasyster får gå. Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara, mer än att hon är dålig. Fröken hade inte märkt något under dagen för hon hade varit så pigg och lekt massor. Feber kan komma fort skämtade jag till. Tyst viskar hon i mitt öra, "skynda mamma. Vill hem nu". Vi sätter oss i bilen och pratar. Frågade varför hon inte sagt något till någon annan fröken att hon inte mådde bra och ville hem. Svaret jag fick var: "jag vågade inte, jag är rädd att fröken skulle bli arg".
Ska våra barn vara rädda för fröknarna? Det är inte första gången jag hör orden rädd och fröken. Det är två ord som inte hör ihop. Jag vet att det inte är bara mina barn som använder dessa ord ihop. Ska våra barn bli drabbade av att personalen har hög arbetsbelastning och agerar med ilska mot våra barn? Ska inte våra barn känna trygghet när vi föräldrar är på jobbet? Barn som bajsar på sig vågar inte berätta det för fröknarna för de vet att de blir arga. Hur många gånger ska mitt barn bli slaget av ett annat barn innan det händer något? Hur länge ska vi föräldrar sitta på våra arbeten och fundera om våra barn får trygghet och den omsorg de behöver? Alla möten, alla samtal till kommun och politiker som lovar att höra av sig. Men är det någon som hör av sig? Sitter ännu en gång och väntar på samtal som jag vet aldrig kommer.
Uppgiven mamma