Det är lätt att tala om visioner. Om målbilder, ambitioner och långsiktiga strategier. Det är betydligt svårare att leverera resultat – särskilt när invånare, företag och barn inte upplever att deras vardag blivit bättre.
Jag är en av många Eskilstunabor som allt oftare frågar mig: vad har vi egentligen fått tillbaka för alla skattepengar, alla politiska löften?
Eskilstuna har ett geografiskt guldläge. Mitt i tillväxtregionen Mälardalen, med infrastruktur, kompetens och industrihistoria. Ändå visar nyckeltal för 2023–2025 att vi halkar efter:
- Arbetslösheten är 11,5 procent – bland de högsta i landet.
- Befolkningen minskar, medan andra Mälardalskommuner växer.
- Skolresultaten är svaga, frånvaron oroande hög och barnfattigdomen utbredd.
- Kommunen är fortsatt beroende av skatteutjämningsstöd.
Detta är inte åsikter. Det är siffror, hämtade ur kommunens egna rapporter – som finns tillgängliga för alla.
Och så har vi frågan om Senior Material. Att kommunen först inte hade något att invända mot användningen av ett förbjudet cancerframkallande ämne i fabriken, och vände först efter 20 000 namnunderskrifter, är inte bara ett miljöärende. Det är en symbolfråga: hur vägs tillväxt mot trygghet? Hur mycket som invånarna får veta – och hur mycket som sker bakom stängda dörrar.
När detta inlägg publiceras förväntar jag mig att få höra att "allt är mer komplext", eller att "det är lätt att vara kritisk i efterhand". Men det här är inte efterhandskritik – det är en summering av flera års utveckling. Om siffrorna inte stämmer – då bör kommunen förklara varför. Om de gör det – då räcker det inte längre med förklaringar. Då krävs förändring.
Eskilstuna har potential. Men potential som aldrig förverkligas är inget annat än förlorad tid – och förlorat förtroende.