Sverige
Man har kanske missbedömt Stefan Löfven rejält. En listig rackare och en genomtänkt person som i slutändan har förmågan att förhandla till sig så att Socialdemokraterna fick sin vilja fram ändå i slutändan. Man blir imponerad och han kanske är rätt man på rätt plats ändå.
Den personliga historiken har han och han kommer dessutom från ett renodlat arbetarhem, varit med om svåra tider i sin uppväxt, blev fosterbarn på grund av att hans mamma inte kunde ta hand om honom själv. Pappan dog och Stefan Löfven var bara tio månader gammal när han lämnades bort. Han har fått känna på ekonomiska svårigheter och själv både jobbat som kommunal slyröjare och timmersorterare.
Om man jämför detta med många andra partiledare så bleknar detta mot Löfven. Samtliga i Alliansen har inte haft jobb på det sättet och gått in i sina partiers organisationer och jobbat med det sen unga år. De har inte varit ute på arbetsgolvet på samma sätt, suttit och ätit en flottig ostmacka i ett slitet lunchrum och varit klädda i en skitig och svettig arbetsoverall.
Deras upplevelser av arbetaren är genom samtal, studiebesök och genom att ha hälsat på ute på arbetsplatserna runt om i landet.
De har ändå lyckats att tjäna dessa pengar som de nu gör. Utan att ha behövt kröka så mycket på ryggen och dynga ner sig dag ut och dag in, år ut och år in tills de fått guldklocka för en lång och trogen tjänst på företaget. Guldklockan var den första belöningen från arbetsgivaren, sen kom pensionen, belöningen från staten.
Den utslitne arbetaren har nu fyra gånger så lite efter skatt som den yngste 21-åriga ledamoten i riksdagen har. Inte ens under alla deras förvärvsarbetande år har deras månadslön ens kommit upp i hälften av vad 21-åringen redan nu har i månaden som ledamot. 21-åringen ska sen tillsammans med de andra styrande i riksdagen bestämma hur mycket den utslitne arbetaren ska få i pension. Jag förstår att de vill höja pensionsåldern och låta "arbetarens" skatt förgylla deras bord.
Detta är något att tänka på för Stefan Löfven.
Enar Jansson