Hedersrelaterat våld och förtryck är en företeelse som strider mot de mest grundläggande värderingarna i vårt samhälle – frihet, jämlikhet och människovärde. Det är en form av kontroll och förtryck som inte bara drabbar kvinnor, utan också pojkar, och som förstör individens rätt att själv bestämma över sitt liv och sin kropp. Det faktum att hedersrelaterat våld och förtryck nu har blivit ett av de sju jämställdhetspolitiska delmålen är ett viktigt steg, men samtidigt är det ett starkt påpekande om att vi som samhälle fortfarande har mycket kvar att göra.
Det är med en sorg och vrede som jag hör berättelser som den om en ung kvinna som berättade om hur hon och hennes bror kom överens om att han fick slå henne för att han på så sätt kunde kontrollera var och hur hårt han slog, i stället för att pappan skulle göra det. Det är en berättelse som gör ont i hela mig, för den visar på hur djupt rotad och förvriden synen på kontroll och makt kan bli. Detta är inte ett isolerat fall, utan en del av ett system där människor – både kvinnor och män – förlorar sina mänskliga rättigheter för att hålla fast vid traditionella och patriarkala normer.
Att rätten att bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv har blivit en fråga om förhandling och makt inom en familj eller samhällsstruktur är ett svek mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Vare sig det handlar om att en kvinna inte får välja vem hon vill gifta sig med, eller att en man eller kvinna inte får vara homosexuell utan att riskera straff eller förnedring, så handlar det om ett förnekande av det mest fundamentala av alla rättigheter – rätten att vara fri
Pojkar, som ofta inte ses som de primära offren för hedersrelaterat förtryck, blir också dubbelt utsatta. De måste leva upp till strikta normer om vad det innebär att vara "en riktig man" – en man som inte är svag, som inte visar känslor, som alltid håller sig till heteronormen och som strävar efter att vara den som kontrollerar och bestämmer över andra. Om de misslyckas med detta, om de inte följer de förväntade normerna, kan de straffas hårt. I det här systemet är alla fångar i sin egen fångenskap, och ingen kan vinna.
Det är här vi måste göra något konkret och meningsfullt, för vi vet att det finns en utbredd tystnad kring hedersrelaterat våld och förtryck. Vi vet att det finns unga människor som lider, men vi vet också att vi som samhälle inte har full insikt i hur utbrett problemet egentligen är. Därför är det av yttersta vikt att vi gör en kartläggning av situationen i våra skolor, till exempel i Eskilstuna. Genom att få en klarare bild av hur många som drabbas, kan vi göra punktinsatser som verkligen gör skillnad.
En kartläggning är inte bara en fråga om att få siffror på papper; det handlar om att vi behöver veta var vi ska sätta in resurser, hur vi ska arbeta med förebyggande insatser och inte minst hur vi ska följa upp och mäta resultatet av vårt arbete. Vi kan inte stå passiva medan unga människor lider i tysthet. Vi måste se till att vårt arbete mot hedersrelaterat förtryck inte bara handlar om att prata om förändring, utan om att faktiskt genomföra och mäta den.
En kartläggning är alltså inte bara ett första steg – det är en förutsättning för att vi ska kunna veta hur vi kan hjälpa och stötta de som behöver det mest. Det är också ett sätt att signalera att vi inte längre tolererar att människor utsätts för våld och förtryck på grund av sin könsidentitet, sexuella läggning eller förväntningar som samhället pålagt dem.
Mot bakgrund av detta är det väldigt konstigt att Eskilstunas S- och M-styre röstade nej till vår motion om en kartläggning av förtrycket. I stället nöjer sig majoriteten med några enkla frågor i skolenkäten "Liv och hälsa ung". Det håller alldeles uppenbart inte när problemen är så allvarliga.
När vi talar om hedersrelaterat våld och förtryck måste vi prata om det stora ansvaret vi har som samhälle. Ingen ska behöva vara rädd för att vara den de är. Ingen ska behöva tystna för att följa en norm som inte har något att göra med deras egna drömmar eller önskningar. Det handlar om att bejaka mångfald och att stå upp för de rättigheter och friheter som varje människa har rätt till, oavsett kön, bakgrund eller sexualitet.
Det är dags att vi som samhälle ställer oss frågan: Är vi villiga att stå upp för mänskliga rättigheter för alla? Eller kommer vi att fortsätta blunda för det lidande som sker i tystnad?
Vårt val kommer att definiera oss som samhälle.