Det värsta var inte stroken. Inte heller var det hjärtsvikten och fladdret i hjärtat, som ledde till ambulanstransport och ilfärd med blåsljus och där man nog räddade mitt liv (tack, Kerstin!). På akuten tillbringade jag med min färska stroke och hjärtsvikt sju timmar på en brits, utan någon som helst övervakning. Själv var jag för sjuk att reagera då, men min familj har givit en levande beskrivning av det kaos som där rådde.
Nåväl, helt utan övervakning var jag inte. Man hade placerat en pulsoximeter (som mäter syrgasmättnaden i blodet) på ett finger. Men den ville inte sitta kvar och när den lossnar blinkar röda lampor i lokalen och det piper högt. Men mina lampor var inte de enda som blinkade och eftersom man inte hade tid till att reagera på alla dessa löste personalen detta väldigt rationellt: Man såg inte lampor och hörde inte pipen.
Så, ja, jag kan, trots allt, bestämt hävda att jag låg där helt utan övervakning. När min hustru frågade hur länge jag skulle ligga kvar på denna brits och i detta kaos sade någon som råkade springa förbi att "deras koordinator håller på att ringa runt till sjukhusets avdelningar för att utröna var det kunde finnas en plats, men på en medicinavdelning kan det inte bli, allt är fullt där". Hustrun tänkte: "koordinator som ringer runt, det skulle kunnas fixas med en app på fem minuter".
Efter sju timmar hittade man en säng på en ortopedavdelning(!) Där finns specialutbildad personal på olika slags benbrott, men självklart är man inte lika duktiga på att behandla hjärtsvikts- och strokepatienter. All personal var väldigt snäll och trevlig och kom med jämna mellanrum in till mig och frågade om jag hade mycket ont. Jag svarade: "Nej, mina problem är att jag inte riktigt får luft och att jag är yr på grund av min hjärninfarkt och kräks, men tack i alla fall." Alltså ingen skugga över ortopeden, de gjorde absolut så gott de kunde.
Hemma igen är både jag och hustrun eniga om att det värsta finns kvar som ett hot över oss. Det värsta är nu tanken på att bli akut sjuk och åter hamna på akutmottagningen. Där hamnar tyvärr väldigt många av oss under livet med mer eller mindre allvarliga åkommor, så det är väldigt allvarligt att det värsta inte är tanken på sjukdomen utan tanken på omhändertagandet där.
O.S.