När vi säger att vi inte orkar mer får vi som svar att vi kan gå ner i arbetstid – trots att det inte tar hänsyn till vår ekonomi, våra liv eller våra behov. Vi får inte löneförhandla. Vi får ta det som erbjuds. Vill vi veta vad vi ska göra för att gå upp i lön så finns det inga direkta svar.
Vi lever ofta i ett direkt eller indirekt hot om förflyttningar, eller tvingas ta så kallade resurspass till andra enheter – där vi inte känner oss trygga, men ändå ska bära medicinskt ansvar. Vi kan behöva ställa om våra liv från nattpersonal till dagpersonal utan någon hänsyn till hur det påverkar familjelivet. Samtidigt ställs dagpersonal mot nattpersonal i en kamp om vem som har det tyngst. Det är orättvist – för båda har det tungt. Och ingen orkar mer.
Arbetsmiljön försämras. Stressen växer. Vi går sönder – och när vi gör det, är det brukarna som drabbas.
Om någon tror att man genom att pressa mer ur undersköterskorna ger de äldre bättre vård – tänk om. Vi möter ibland utåtagerande brukare. Vi gör allt för att hjälpa dem med respekt, men samtidigt blir vi slagna, hotade eller utsatta. Det kallas “risk i yrket”, men vi får inga extra resurser. Vi får inte skydd. Bara krav. Samtidigt prioriteras inte våra behov. Natten kan stå ensam med hela ansvaret, även om någon uttryckt rädsla eller ohälsa. Vi förväntas gå in i rum med stark rök från brukaren som röker, trots egna hälsoproblem – för brukarens behov går först.
Men vi då? Vem ser oss?
De lagar och rättigheter som en gång skulle skydda oss, används i dag mot oss. Facket – som en gång gav hopp – har börjat kännas mer som en del av arbetsgivarens struktur. Ibland är det som att deras roll handlar mer om att påverka sina medlemmar än arbetsgivaren.
Det här gäller inte bara oss. Det gäller er – politiker. Och er – anhöriga.
För när vi inte längre orkar, när vi tystas, när vi trycks ner, då är det era föräldrar, era anhöriga, era äldre som står utan trygghet.
Vi vill ge vård med hjärta. Men vi behöver ett samhälle som också har hjärta för oss.
Ge oss inte bara ord. Ge oss en röst!