Med varg i jordbrukslandskapet minskar antalet betesdjur och därmed biologisk mångfald, hävdar Mikael Gemsiö i en debattartikel (27/8). Han tycks på allvar mena att minskningen av det för biologisk mångfald viktiga mulbetet, det vill säga betet av nötdjur och mjölkkor, är ett resultat av vargförekomsten och inte ett resultat av omfattande konkurrens av billigare produkter från utlandet.
Han tycks inte ha klart för sig att fårnäringen ökar på ett unikt sätt i landet, trots att just får och lamm är de tamdjur som till 95 procent drabbas vid rovdjursangrepp. I det mellersta rovdjursförvaltningsområdet, som hyser mer än 90 procent av alla vargar, har antalet får ökat med 47 procent sedan millennieskiftet, vilket är näst intill lika mycket som i det Södra området (48 procent). Exkluderas Gotland, som väl aldrig kommer att hysa varg, så är ökningen i södra området avsevärt lägre än i vargbältet.
Gemsiö tycks heller inte känna till att i de två län som hyser cirka 50 procent av alla vargar, Värmland och Örebro län, så har antalet fårföretagare ökat från 803 till 1 288 mellan åren 2003–2011 och detta i lika hög grad inom som utanför etablerade vargrevir. Dessa båda län hade 2014 drygt 20 000 tackor och baggar, vilket är betydligt fler än Södermanlands 12 760!
Som påstådd beskyddare av biologisk mångfald borde Mikael Gemsjö ha bättre kunskap än vad han uppvisar i sin insändare, men högst troligen har an en helt annan agenda än värnet om mångfald.
Anders Ekholm
Vargkramare