Insändare: Har Sverige rutiner för tyst diplomati?

I programmet Sommar avslutade David Isaaks dotter Betlehem med orden ”Ja min pappa lever, jag kan och får inte säga mer”. En konsekvens av den så kallade tysta diplomatin, så få som möjligt är inblandade och framför allt får media ingen information.

Dottern till Gui Minhai, Angela Gui har försökt väcka opinion till hans förmån både i Sverige och internationellt. I ett sammanträffande med kinesiska handelsmän från Kina ställdes enligt Angela Gui villkor att hon skulle sluta med sitt agerande så att fadern inte fick medial uppmärksamhet. Hon kände sig då pressad och blev arg. 

Ambassadören Anna Lindstedt som deltog i sammanträffandet åtalades för brott mot rikets säkerhet, egenmäktighet i förhandling med främmande makt men har nu friats i första instans. Dåvarande utrikesministern Margot Wallström uppger att UD chockades då mötet skett utan instruktion och förankring av dem. Även andra politiker och säkerhetspolisen var kritiska.

Vad avses med tyst diplomati? Vissa diplomater anser att man bör använda tyst diplomati när man vill uppnå konkret resultat i stället för att kommunicera ett visst politiskt budskap medialt. Har Sverige rutiner för tyst diplomati, är det tillåtet att fånga tillfället i flykten och agera under friare former, eller kräver byråkratin transparens som kan hämma ett visst resultat? 

Om UD, regering, politiska partier och intressegrupper ska medverka i varje skede i en tyst diplomati och förankra varje steg lär många tillfällen sannolikt gå om intet. Kanske är det inte så konstigt att framgångarna är få om förhandlare skall hållas i strypkoppel för att undvika chock.