Till alla tystnade röster och tigande politiker – här kommer ett brev från en undersköterska.
Tillåt mig att med huvudet högt men med trötta axlar ställa mig i ledet ihop med dessa människor som ingen tycks lyssna på. Tillåt mig en bikt och med slutna ögon göra ett halvdant försök att klättra upp på en barrikad som står i ruiner. Kom ni med, om ni vill, stöttade utav yttrandefriheten.
Till er inom politiken, till er som förmodligen någon gång brann för att göra skillnad: Var är ni nu? Är det så att ju högre man klättrar desto tystare blir man? Förklara snälla, för jag har ingen aning.
Jag är en av alla dessa människor som står längre ner på kung Keops pyramid och om jag måste välja, en stolt sådan. Men jag hör inte vad ni säger däruppe. Eller så kan jag inte tro att det är sant! Jag vet inte om vi inom vård och omsorg, barn och fritid och alla andra inom kommunala verksamheter inte skriker tillräckligt högt eller om våra röster tystnat någonstans på vägen. Hör ingen? Någon gång brister det!
Hur mycket ska vi spara så att ni blir nöjda kära folkvalda politiker? Hur många varv ska vi vända oss innan vi slagit knut på oss själva? Vilka tror ni det är som skapar de fina siffrorna i mätningar och enkäter? Det är vårdbiträden med skitlöner, vikarier och undersköterskor som utan skapade förutsättningar från er gör underverk. Tänk på det om ni slår er för bröstet någon gång.
Det ska inte behöva vara en kamp, det ska inte behöva kännas hopplöst eller som att man måste försöka hålla huvudet ovanför vattenytan. Tystna inte kära vänner, tig inte, finn er inte i det lilla när ni dagligen utför stordåd.
Gör något politiker, hör oss och använd makten ni besitter på rätt sätt! För det är vi som har gett er den, det är vi som har valt er. Ni har inte glömt det va? Någonstans Måste väl ni också känna att ni biter er själva i svansen och att det inte funkar hur länge som helst.
Styrka och kämpaglöd mina vänner!
Maria Natasja Baumert
Undersköterska