Privatpersoner och artister visar engagemang för att hjälpa flyktingar och nyanlända och samlar ihop kläder, leksaker och pengar. Det är ju bra och beundransvärt och nog även skönt för mångas samvete. Men hur långt räcker det här och vad händer sen?
När dessa människor kommer till Sverige hörs ofta att "äntligen, nu är vi räddade". Många säger att "nu vill jag bli en del av samhället". De vill lära sig språket, hitta en bra skola till barnen och börja jobba. Då måste dock de nyanlända lära sig de ord som kommer att förfölja dem framöver: "byråkrati" och "ineffektivitet".
Det är ju här som svensk integrationspolitik och dessa människors hoppfullhet kraschar. Det hjälper inte med öppna hjärtan och annat snack när människors drömmar förstörs av falska förhoppningar.
De flesta sitter fast i förläggningar i månader eller år. När asylprocessen ineffektivt fortlöper förlorar dessa människor det hopp de en gång hade. Sakta men säkert bryts det ner, när man inte får läsa svenska, inte får en bostad, inte blir en del av det svenska samhället. För högutbildade fungerar inte valideringen och myndigheternas inkompetens och byråkrati "briljerar".
Följden blir en känsla av utanförskap och desperation samt psykisk ohälsa, som i sin tur sätter stor press på sjukvården, rättsväsendet och skolan. Så visst är det bra och fint att hjälpa. Men vad hjälper vi dessa människor till?
S