Tankar kring artikeln "Ann, 67, nekas handikapparkering – trots hjärntumör" publicerad 11 september
Trafikkontoret skyller på anvisningar från Transportstyrelsen. Men den myndighetens formuleringar om parkeringstillstånd är faktiskt inte bestämmelser, utan särskilda allmänna råd. Vilka som kan få eller inte få tillståndet framgår av Trafikförordningen.
Det ska vara frågan om ett varaktigt rörelsehinder (inte t.ex. en vrickad fot) och dessutom ska vederbörande ha väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand. Det är kommunen som avgör vad som ska gälla i det enskilda fallet. Inget hindrar exempelvis att ett temporärt tillstånd beviljas (på exempelvis ett år) för att avgöra besvärens varaktighet. Efter närmare ett och ett halvt år börjar man veta. Vad som är ”väsentliga svårigheter” är en expertbedömning som faller på den intygande läkaren.
Ett lagbrott är det dock att Trafikkontoret har dragit ut på ärendet så lång tid. Läs exempelvis Förvaltningslagen, § 6 (den s.k. servicepliktsparagrafen) där det bestäms att det är obligatoriskt för en myndighet att hjälpa den enskilde så att kontakterna blir smidiga och enkla och att ärendena ska hanteras ”utan onödigt dröjsmål”.
Trafikkontoret skulle för sitt beslut kunna söka råd i andemeningen i de stora välfärdslagarna, t.ex. Socialtjänstlagen. I alla sådana lagfästa bestämmelser står unisont att grundprincipen är att myndigheterna ska hjälpa där det behövs. I LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, sägs t.om. att målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra.
Detta är något annat än att skynda iväg för att överklaga Länsrättens utslag.
Gunnar Degerman