Tiggarna jag ser sitter tysta utan en utsträckande öppen hand eller skylt med vädjande text. Jag tillhör människorna som väljer att titta bort inte låtsas om att de finns. Det där som man tidigare bara sett i Tv-reportage från andra sidan jorden, så långt bort, så overklig kontrast till min Sverigestandard. Men nu finns verkligheten i min och din vardag och spelar på vårt samvete.
Min inställning är påverkad av massmedia som gjort att jag tagit beslut utifrån något som jag egentligen inte representerar. Jag som person brukar måna om min omgivning, vara generös. Jag har blivit påverkad när det skrivits om kända insamlingsorganisationers höga chefer och dess miljonlöner, att insamlingar inte når de hjälplösa alls eller inte i den utlovade omfattningen. Detta har lett till att jag blivit mindre positiv till att bidra till de organisationerna. Ursäkten att inte ge är "hur ska jag veta att mina pengar inte når en organisation som bara utnyttjar tiggare?".
Nej, detta är ingen kritik mot massmedia eller mot den som inte tänker/handlar som jag. Men jag ville ändå dela med mig av min förändrade inställning till något som de flesta möts av i dag.
Det kanske rent av är nyttigt för oss svenskar att se misär på nära håll i stället för bara via dumburken då vi åter igen lätt kan välja att titta bort genom att byta till en mer underhållande kanal.
Så en dag bestämde jag mig för att byta inställning – att välja att se misären, se människan. Visst kanske jag blir blåst av någon liga som placerar ut utnyttjade tiggare. Men tänk om endast en av de olika tiggarna verkligen är en tiggare. Att personen får alla pengarna själv. Skulle det då inte vara värt att bidra med något?
Utanför en affär samma dag så fick jag chansen att ge 10 kronor. Han tittade upp och log. Jag log tillbaka och kände mig stolt för att jag bestämt mig. Kanske betyder hans tiggeri allt eller inget...
Ludvig Jansson
Eskilstunabo