I dag tittade jag på filmen "Det omätbara". En film som speglar omsorgsyrkena i samhället och dess utveckling från strax innan pandemin fram till nu. En film som jag utgår ifrån att ni politiker och tjänstemän inom åtminstone barn- och utbildningsförvaltningen i Eskilstuna tittar på. Ni är nämligen dom som bidragit till att förskolan, som jag är yrkesverksam inom, ser ut som den gör i dag. Tro mig, det är inget ni ska vara stolta över. För utveckling i positiv bemärkelse det är det inte. Allt blir bara sämre!
Jag har jobbat många år inom förskolan och jag har aldrig varit med om en så känslomässig berg- och dalbana som jag nu befinner mig i. En berg- och dalbana kryddad med ångest, tårar, kaos och hysteriska skratt. Just nu är skrattet det enda jag känner att jag har kvar när luftslottet sakta men säkert rasar samman. Att det rasar samman är inte så konstigt när finansieringen av verksamheten är likt en fis i rymden, obefintlig.
Dagligen skrattar jag mig igenom sammanbrott, övertidstimmar, sjukskrivning, "hoppa in där det brinner-uppdrag" och ett yrke där förutsättningarna lyser med sin frånvaro. Att jag skrattar betyder inte att jag tycker det är kul. Det är min överlevnadsinstinkt för att överhuvudtaget orka med allt. Det finns inga andra känslor kvar att reagera med än att skratta. Skratta samtidigt som man försöker hålla ihop skiten när politiker och förvaltning står på avstånd och applåderar sin egen inkompetens. För inte ens ni kan väl vara stolta över den arbetsmiljö ni utsätter era anställda för dagligen, när ni underfinansierar verksamheterna så brutalt.
Att bedriva undervisning och skolutveckling är en del av mitt uppdrag, men det är svårt att jobba mot det i Eskilstuna kommuns förskola. Jag ställer mig frågan, vilket jag anser att även politiken och barn- och utbildningsförvaltningen borde göra, vilket moment som är det mest skolutvecklande i allt detta som görs nu.
Är det momenten när resurser tas bort, när bemanningen stryps, inga vikarier sätts in och man är två på 20 barn eller är det när planeringstiden försvinner och högre kvalitet fortfarande förväntas?
Är det utveckling när ni ersätter ordet "ska" med "bör" gällande förskollärares rätt till pedagogisk utvecklingstid, som om förutsättningar för yrket är en önskelista som man hoppas på ska uppfyllas?
Är det utveckling att man ska kunna dyka in i en barngrupp som gubben i lådan utan förberedelser och planering och förväntas att leverera på topp gällande undervisningen? För det är så här vi jobbar inom förskolan. Varje dag. Prova det på förvaltningen och på era politiska möten! Inga agendor, ingen förberedelsetid, inga underlag, ingen möjlighet till luft mellan mötena. Helt enkelt spontanjobba och gå efter tidigare erfarenheter. Professionellt och utvecklande eller hur?
Men ni gör kanske som jag, skrattar er igenom detta för att överhuvudtaget orka. I min värld är inte detta skolutveckling. I min värld är detta en nedmontering av en redan anorektisk verksamhet. Det är se människor bränna ut sig och kalla det engagemang. Det är att offra framtiden och kalla det budgetansvar.
Ta personalbristen, vikariebristen, återhämtningsbristen, förutsättningsbristen och idébristen på största allvar nu och gör om och gör rätt. Det brinner i knutarna, skrattet finns inte för evigt. Än så länge finns det där, skrattet. Även om det just nu är trött och tomt.