Läser i lokalbladet att äldre dam blivit bestulen på ICA:s parkering. Den kvinnan är jag, som nu sitter på sängkanten och tänker. Hur gick det till?
Min bil står parkerad på en ytterruta, bredvid står en snygg, mörk bil. Tänker att mannen i den väl väntar på någon. Jag lastar ur mina bilar, går tillbaka med varuvagnen med handväskan på skrå över barmen. Den mörka bilen står kvar. Proper man öppnar dörren, frågar om jag talar engelska. "Oh, yes!" Han vill ha hjälp att hitta rätt väg ut ur staden. Har själv vimsat runt i småstäder på kontinenten, fått hjälp, så...
Karta viks upp, väg visas, handväska dinglar på magen. "Thank you!" Man ler glatt, alltid glad att få hjälpa. Slänger in väskan. Lunch hos vän väntar. Parkerar på Stora torget. Väskan så lätt! Plånboken putz weg!
Medan soppan kallnar ringer jag ICA. Plånbok? Nej. Då förstår jag. Bestulen! Ringer polis, spärrar alla kort inom tjugo minuter. Tji fick han, tjuven. Endast växelmynt fick han.
Men nu har jag ingen identitet, inget körkort. Går till polisen. Vem är jag? Har du någon som kan bevisa att du är du? Tack till poliserna som ställde upp helhjärtat. I nästa vecka finns jag igen. Är det så här att vara papperslös? Nytt körkort ska ordnas.
Vad kan man nu lära av detta? Att inte hjälpa någon med sin handväska dinglande på magen? Men också detta att hålla sans och måtta, inte bli en misstänksam gammal tant, att våga tillit, att inte snegla ondsint på invandrare. Mannen som stal min plånbok var invandrare, Slutord från sängkanten: var observant, håll hårt i handväskan, våga tillit och dra inte alla från fjärran länder över samma kam.
Inga Mörkberg