DN:s ledare tog förra veckan upp problemen kring Sveriges inhumana häktningsrutiner. På tiden kan man tycka och en gåta att tidigare regeringar inte gjort något åt saken, som bygger på en 80 år gammal brottsbalk.
Glädjande då att den nuvarande regeringen antytt att den tänker göra något åt saken. Närmare nittio procent av alla häktade i vårt land, i dag, har så kallade "restriktioner", vilket kan innebära att de inte får se på tv, läsa tidningar, träffa människor med mera. Det innebär att den häktade inte har någon mänsklig kontakt under 23 av dygnets 24 timmar. En timmes promenad på en inhägnad tårtbitformad gård är allt.
Om vi då tänker oss ett slags genomsnittsfall så är en människa inlåst i isoleringscell i sex till sju månader innan det påstådda brottet prövas av en domstol.
"Sensorisk deprivation" leder redan efter någon vecka till psykisk kollaps. Experiment med schimpanser som tvingats leva med sina händer i låsta lådor så att de hindrats från taktil kontakt har på det sättet klappat ihop mentalt och utvecklat abnormt beteende.
Om vi gör en analogi med människan kring "social deprivation", vilket ju häktning som regel innebär, samt lägger till att den sker inte under någon vecka, utan under flera månader eller längre, så borde vi alla inse att risken för psykisk kollaps med obotliga konsekvenser är stor eller mycket stor.
Amnesty International, FN samt en rad internationella organisationer har länge starkt kritiserat Sverige för sina inhumana häktningsrutiner och onödigt långa häktningstider.
Hur många av alla långtidshäktade män som bidragit till vår höga frekvens av depression och psykisk sjukdom vet naturligtvis ingen. Men en kvalificerad gissning är att de inte är få.
Att sedan det faktum att en person som suttit i häktet har en "stämpel" på sig resten av livet gör inte saken bättre.
Stig G Daun
Pensionerad psykoterapeut
Strängnäs