Måndagen den 2 juni skulle jag göra något oväntat. Inte för att hitta Gud, men kanske ett uns av stillhet. En middagsbön, tänkte jag. Ett slags andligt mellanmål – kanske några ord om livet, en stilla ton från orgeln, ett litet skrap av tröst. Jag är varken religiös, troende eller särskilt hoppfull. Men jag tänkte: Varför inte?
Enligt Svenska kyrkans hemsida skulle Klosters kyrka hålla middagsbön klockan 12.00. Jag anlände i god tid. Kyrkans portar stod öppna som löften om någonting. Men vad jag fick var… inget.
Ingen präst. Ingen bön. Ingen som ens nämnde att något skulle utebli. Bara några killar som arbetade med ljus och som stirrade upp i valven som om de väntade på att Gud själv skulle dyka upp med en byggplan. Och längre bak: kommunanställda (eller något) i halvcirkel med sin lunch uppvärmd i en mikro som piper högre än kyrkklockorna själva. Doften? En blandning av skolbespisning och teologisk resignation.
Runtom mig satt några få själar utspridda i kyrkbänkarna. Några såg ut att vänta. Andra såg ut att ha gett upp för längesedan. Ingen av dem fick någon middagsbön. Men kaffe – det fanns! I mängder. Korg efter korg med keramikkoppar på rad, redo att släcka törsten hos en hel pilgrimsled.
Jag är ingen bitter man. Men när man söker efter stillhet och i stället får lukten av fiskpudding och ljudet av en mikrovågsugn, då undrar man: Är det här vad svensk andlighet blivit?
Kanske är det jag som missförstod. Kanske var det där själva bönen. En tystnad så påtaglig att den ekar högre än en predikan. Eller så är vi bara fler som försöker hitta något – och får ännu ett bevis på att det inte finns där vi trodde.
Mitt första – och absolut sista – försök till middagsbön är nu över. Men kaffet var ändå okej.
Fotnot: Den här insändaren har fått ett svar. Du hittar det här.