Jag är bröstcancerpatient och har också drabbats av biverkningen lymfödem. Detta betyder att jag ofta måste besöka lasarettet för vård och behandling. Behandlingarna är tuffa och min kropp måste både fysiskt och psykiskt ha lugn och ro.
För att kunna genomföra mitt dagliga liv måste jag hela tiden fokusera på min hälsa. Att ta sig ut och in på lasarettet kan vara svårt då min balans inte är som förut. Ett störande moment kan göra att man faktiskt kan ramla eller tappa balansen.
Numera så betalar man med kreditkort eller får faktura för sina besök. Kontanter finns inte längre.
Sedan en tid tillbaka sitter det tiggare vid huvudentréns utgång. För mig och många av mina sjuka kamrater är det väldigt jobbigt, störande och kränkande! Hur tänker man när man placerar sig med stort plakat på ett centrallasaretts ingång/utgång? Vem har hänvisat till denna plats? Vi som besöker vården har varken lust, vilja, ork eller förmåga att på något sätt engagera oss. Vi har nog med vår egen situation.
För att få slut på denna närvaro måste någon hjälpa till och agera. Kan den tiggande personen inte förstå detta måste man informera om olämpligheten och kanske måste man ta hjälp av tolk. Alla skyller på alla att det inte går att avisa. Eskilstuna är stort och jag är övertygad om att det finns andra platser att sitta.
Jag som är allvarligt sjuk vill kunna gå utan avbrott in och ut på lasarettet. Har man svårt att gå långa sträckor är detta den närmsta ingången som finns tillgänglig.
Jag och många med mig behöver stöd, empati och praktisk hjälp och ett besked om när vi kan gå in på lasarettet i lugn och ro.
Ellinor Palmblad