Respons på tidningens artikel om att Jari Puustinen (M) vill låta riva koloniområdet i Råbergstorp.
Vad händer när skolan går 50 miljoner back, vägar inte plogas rätt och kritiken faller på bred front rakt ner på politikernas bänk? Jo, då attackerar politikerna den resursfattigaste gruppen i det fattigaste området i hela Sörmland.
I Råberstorps kolonilott är de flesta odlare äldre och pensionärer. Majoriteten har en utländsk bakgrund och har flytt krig efter krig till en plats på denna gemensamma jord där de funnit friheten. Trots sin gamla ålder, ekonomiska svaga ställning, brist på språkkunskaper och integrering så har de ändå hittat en hobby. De odlar grönsaker, har tebjudningar med grannarna och bjuder över barnbarnen till sina lotter.
Sitt sommarställe har de byggt på återanvänt material som byggbolag har slängt eller gett bort till denna svaga grupp. Kanske är detta Eskilstunas grönaste område med odlingar och återanvänt material?
I flera år har denna resurssvaga grupp fått information av kolonins förening om att de får bygga ut så länge de håller sig inom sin gräns. Den informationen var dock fel. I somras kom då ett beslut från stadsförvaltningen om att många odlare i området byggt för stort och att de får ett tidsbestämt datum till att riva ner sina byggnader till max 10 kvadratmeter. Detta gjorde en klar majoritet av pensionärerna i området som kunde få den hjälpen med musklerna till att riva och slänga.
Hoppa fram tre månader, öppna Eskilstuna-Kuriren och läs så får du veta att en högt uppsatt politiker valt att rikta strålkastarna från sitt politiska misslyckande mot denna lilla åldrande svaga samhällsgrupp.
Pensionärerna har redan levt upp till kraven som ställdes på dem. De har aldrig varit något annat än samarbetsvilliga. De vill inget ont, de vill bara göra rätt för sig och leva ut sina sista år i fred. Istället för att kalla deras resultat av hårt slit för "kåkstad", gå ut dit och träffa dem! Ge dem korrekt information, utbilda dem, involvera dem, skapa en dialog och synliggör dem för deras egna självkänsla!
Det enda de har kvar som de kan kalla sitt är sina små stugor med odlingar. Förutsättningarna som de har haft och med resurserna som de lever med är på en så pass svag nivå att majoriteten av oss i samhället inte kan förstå hur de ens klarar sig mot såna odds. Utländsk flykting i pensionsåldern i Sörmlands fattigaste område, kan ni tänka er det?
Från folkmord har de flytt, från krig de klarat sig – bara för att i slutet av livet hamna i Eskilstuna där deras hårda slit kallas för "kåkstad" av kommunens politiker.
Skäms.