Insändare: Sjukvårdsköerna – problem eller möjlighet?

I Sverige har vi en av världens bästa vårdapparater. Personalen gör ett fantastiskt jobb och de flesta av oss får den behandling som behövs för att bli frisk, även om vi får motsatt uppfattning när media mest fokuserar på misslyckanden. Men det finns ett men, det kallas vårdköer. I stället för vård måste personal i regionerna ägna sig åt kö-administration. Det är en nog så viktig uppgift, men egentligen ett rent slöseri med resurser.

Exemplen kan göras många, men jag tar två: År 2020 slet jag sönder en muskel i en olyckshändelse. Min läkare konstaterade efter magnetkameraröntgen att hon måste remittera mig till en ortoped. Men, sade hon, det är sex månaders (!) väntetid i regionen. Däremot kunde hon remittera mig till en privat ortopedklinik. Sju dagar senare var jag där och inom några veckor opererades jag. Jag har ingen försäkring som ger mig företräde i vårdkön och jag betalade den vanliga taxan.

En kamrat fick vid ett besök på ett av Region Sörmlands sjukhus veta att han skulle få remiss till ett annat sjukhus, där man bättre begrep sig på hans åkomma. Efter sex månader hörde han sig för varför han inte blev kallad, men det fanns ingen remiss. Den hade försvunnit i kövillervallan, så nu står han sist i kön igen, medan värken förstör hans dagar.

En del försäkringsbolag och kliniker utnyttjar detta och erbjuder möjligheter att, mot betalning förstås, kunna gå före i kön. Det är ju naturligtvis inte bra. Vår socialminister Lena Hallengren har nu gett en utredning ett tilläggsdirektiv att föreslå hur man kommer till rätta med det. Det är bråttom, för resultatet ska bli valfläsk.

Det är ju så att Lena Hallengren är den som har det högsta ansvaret för den svenska vården. Vad vore då mera logiskt och riktigt än att hon ger vården de resurser som behövs för att ta bort vårdköerna? I stället för att skylla på regionerna och pandemin (köerna fanns även före pandemin) borde hon se till att det finns tillräckligt med utbildningar för vårdpersonal, att arbetet blir attraktivt och, inte minst, effektivt. Hon har alla möjligheter att lägga mera ansvar på regionerna. Tänk, vilket fantastiskt vallöfte! Och försäkringarna skulle dö sotdöden.

Men icke! I stället väljer hon att vädja till en av väljarnas absolut sämsta sidor – avundsjukan. Hon vill ta bort möjligheterna att kunna köpa sig vård utanför köerna. Alla ska behandlas lika. Lika dåligt. Socialism i ett nötskal.