Jag blev illa berörd när jag läste insändaren den 14:e februari. Det handlade om ett syskonpar som kämpar för rättvisa. Själv så har jag tyvärr erfarenhet av just detta. Jag bodde med min mor som mådde dåligt och levde i sin egen värld. I mitt fall fick jag ta hand om min bror och försvara honom mot allt våld som fanns i hemmet. Vi flyttade runt mycket och kunde aldrig rota oss och skaffa kompisar. Min bror fick ett men efter vår svåra uppväxt med psykisk ohälsa. Själv så har jag flerfunktionshinder och klarar mig bra då jag har ett bra kontaktnät i dag.
Det är inte normalt att barn ska åka runt på olika fosterhem och få nya handläggare stup i kvarten. Min bror försvann helt plötsligt när vi var små och han dök inte upp förrän fem år senare. Han hade blivit kidnappad av sin far som slog honom dagligen. I det här fallet så glömde de bort mig som fick klara mig helt själv och bodde hos mina vänner. Jag fick fixa mat själv genom att panta burkar, eftersom min mor inte brydde sig om mig. Men det finns även bra sidor i detta, skolan såg till att jag fick frukost där när de upptäckte misären som socialen blundade för.
I dag har jag kontakt med socialen då jag har mina söner hos en helgfamilj. Men kontakten med socialen fungerar dåligt, jag ringer till dem och ber dem kontakta mig, men man får ingen respons. De bokar av möten på kort varsel och skulle jag strunta i ett möte skulle det bli ett fasligt liv. Min man behöver även veta i god tid så att han kan ta ledigt från sitt jobb. Nu senast bokade de av mötet samma dag som mötet var och min man hade tagit ledigt.
Jag kan förstå att socialen inte hinner med, men det måste avsättas resurser så att de gör det.
30 år med soc.