Jag har en sambo som under senare år avslutat i stort sett all medicinering, efter många år, i samråd med psykiatrin, på gott och ont, och då även av personal som inte har kunskap om avslut av sådan medicinering.
Nu efter en längre tid blir det ingen bättring utan snarare stor försämring. Tar upp det med läkare på vårdcentralen som ser sin begränsning och remitterar till psyk för rätt kunskap. Efter påringning, ingen automatisk information från psyk, får vi veta att ärendet återremitterats till vårdcentralen.
Var finns kompetensen hos psykiatrin i Strängnäs?
Är det meningen att anhöriga också ska hamna i depression eller annan sjukdom? Är det på så vis de ska överleva och skaffa nya patienter för fortsatt existens?
Detta är så illa och ingen vill ta ansvar trots att patient deltagit och aldrig sagt nej till förändringar men sedan lämnas man därhän att må som man gör för målet från psyk är uppnått, medicinen borta! Är det en framgång?
Var ser man livskvalitet och egen medverkan för patienten att vara medbestämmande över sin fotsatta levnad och vilja att leva vilket även omfattar alla i personen närhet, tyvärr mest på ont. Sällan så mycket goda stunder. Skärpning!
Och ta ansvar, annars byt jobb, gäller så många andra i samhället och även ni.
Bedrövad anhörig