Fyra boende på Isabellagårdens demensboende måste flytta för att ge plats åt BPSD-boende från Sictonigården. Isabellagården ska bli ett centrum för all demensvård i kommunen och resurser ska styras dit. Samtidigt ska korttidsplatserna koncentreras till Isabellagården. Bra eller dåligt? Hur ska man veta det?
För någon vecka sedan stod det klart att min mamma var en av fyra som skulle flyttas, men vi fick inte veta vart. Min dementa mamma har en mycket orolig period i sin sjukdom just nu. Alltså blev jag mycket upprörd över beslutet om flytt till okänd plats. Ingen i kommunen ville känna sympati för de äldre som i dag bor på olika boenden. Det är pengar som styr – enbart. Man talar också om hur bra det ska bli år 2022. Men då lever inte min mamma och hennes grannar. Vem ska försvara deras existens under deras livstid?
Nu kan emellertid en ljusning i allt mörker skönjas. Inom loppet av 12 timmar har en lösning kommit i dagen, i alla fall för min mamma. Mamma får flytta till ett "nytt" rum men på samma boende, Isabellagården. Hon kommer inte att behöva byta personal, hon kommer att känna igen sig när hon öppnar sin dörr, för rummet ser likadant ut som det gamla. Hon får ett soligt rum där livet i trädgården blir trevligt att sitta och titta på. Vill hon ta sig till altanen är den så nära att hon tar sig dit på några sekunder.
Tyvärr är det lite smolk i glädjebägaren. Mammas hastiga flytt beror på att en annan boende har avlidit – så ser verkligheten ut. Men jag har den bästa kontakt med den avlidnas anhöriga och detta känns bra för oss alla.
För en annan boende har lösningen blivit en flytt till annan avdelning. Ytterligare en boende har gjort samma rockad som mamma. Alla verkar vara nöjda, hittills.
Tack Lina Österblom, enhetschef för att du till sist ställde upp på mig när det gällde! Den supersega kommunala processen kan verkligen speedas upp när "det brinner i knutarna". Bara man kan "trycka på de rätta knapparna".
Tack alla fantastiska människor som arbetar på Isabellagårdens Grupp 6. Utan er skulle mamma inte trivas så bra och vi skulle inte vara de stammisar vi är. Jättekramar till er alla!
Elisabeth Folke Olsson