Om vrede vore den rimliga reaktionen på upplevd orättvisa – vilket den stoiske filosofen Seneca med sedvanlig skärpa motsätter sig – skulle världens visaste människor också vara dess mest rasande. De skulle gå omkring med ständigt höjda ögonbryn, svettpärlor av indignation i pannan, och kanske till och med små skummande mungipor. Kort sagt, de skulle vara outhärdliga att umgås med. Ty världen är, som vi alla vet, mer än välfylld av orättvisor: från det småaktiga till det monstruösa, från vardagligt slarv till systematisk grymhet.
Men vi ser inte de verkligt visa bli förtärda av ilska. De kanske suckar, nickar sorgset, skriver något klokt – men de skriker sällan i caps lock. Detta borde mana till eftertanke i en tid där vrede tycks ha blivit en dygd i sig, ett slags social valuta som belönas med gillamarkeringar, rubriker och inbjudningar till debattsoffor.
Tänk på Hans Rosling. En man som tillbringade sitt liv med att visa att världen, trots allt, blivit bättre – inte för att blunda för problemen, utan för att förstå dem. Han använde siffror, humor och pedagogik i stället för höjda röster och pekpinnar. När andra valde att rasa, valde han att förklara. Och vi saknar honom just därför – för att han bevisade att man kan förändra världen utan att bli vredgad på den.
De verkligt visa – Seneca, Mandela, Rosling, kanske till och med Astrid Lindgren – vet att vrede är ett dåligt verktyg för rättvisa. Det bränner broar snabbare än det bygger lösningar. Vrede vill vinna, inte förstå. Den kräver underkastelse, inte dialog.
Så, nästa gång orättvisan bankar på dörren – vilket den kommer göra – kanske vi inte ska öppna med knytnäven. Kanske är det bättre att möta den med lugn, klarhet och beslutsamhet. För det är där den verkliga styrkan bor. Inte i vredens hetta, utan i den tålmodiga vishetens svala rum.