De tog flera steg tillbaka och sen hörde jag snacket bakom ryggen. Som vanligt, och tröttsamt nog, handlade det om rasen, Staffordshire bullterrier. En så kallad mördarhund.
Det finns individer inom denna ras som inte är bra representanter. Absolut! Men jag ser lika många småhundar som beter sig på samma sätt. Varför är inte det lika illa? Det ni inte visste om är att min hund är tre år gammal och har blivit misshandlad sen han var 12 veckor gammal. Det sätter sina spår. Han är livrädd för det mesta inklusive andra hundar. Han försöker skrämma andra hundar så han slipper träffa dem.
Om min hund hade visat några som helst tecken på aggression gentemot människor hade jag avlivat honom. Det är mitt ansvar. Men det gör han inte. Så nu är mitt ansvar att rehabilitera honom så han kan få leva resten av sitt liv lycklig och orädd.
Sedan jag fick honom dagen före midsommar så har denna herre visat underbara förmågor gentemot barn och vuxna. Han är en uppskattad familjemedlem som skänker oss mycket glädje. Han är en liten clown som gör vad som helst för lite kärlek. Han är som en liten valp i en vuxen kropp och det är mitt ansvar att visa honom världen. Och framför allt att den inte vill honom något ont.
Strax efter att jag hört er prata bakom vår rygg om denna best så avbröt jag vår miljöträning och åkte hem. Trött på dessa ständiga fördomar. Trött på att behöva försvara mig och honom. Trött på att behöva förklara mig.
Jag vill att ni ställer er frågan: om det hade varit en golden retriever som gjort dessa utfall.
Hade ni reagerat annorlunda?