Jag fick ett brev:
"Hej, jag heter Alexander, jag är 11 år. Min lillasyster bor hos en man som var hemsk mot oss när min mamma var gift med honom. Och nu har han min lillasyster."
Pojken berättar att han gråter varje natt, inte sover bra och är jätteorolig. Jag delar hans oro när jag läser vad hans syster berättat att pappan gör. Nu är det broderns andra brev jag läser.
Pojken har också erfarenhet av styvpappans våld och har fått stöd i ett projekt på sin hemort. Där har han fått lära sig att man kan få hjälp, så han ringde upp Rädda Barnen som i sin tur ringde socialtjänsten i systerns hemstad. Men ingen hörde av sig.
Då gjorde jag själv en orosanmälan med kopia till ansvarig politiker och bifogade pojkens första brev. Och i det nya brevet påminde Alexander om samtalet med Rädda Barnen och att socialtjänsten skulle höra av sig "men det gjorde ni aldrig. Jag blev väldigt ledsen för jag vill ha min syster…" Tystnad råder fortfarande.
"Blåmärken får vi ju alla", sa socialchefen när jag kritiserat socialförvaltningen i en annan sörmländsk kommun som inte heller ingrep när jag stod med två gråtande och skadade syskon på plats. Den misstänkte pappan kom och hämtade de förtvivlade barnen, mitt framför ögonen på mig och tillkallad polis.
Sverige har fått kritik av FN för att inte följa Barnkonventionen. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) ger också sörmländska kommuner kritik för bristande barnperspektiv och långsamma handläggningstider.
Det må vara resursbrist, men att handla rätt kostar mindre. Värdefull tid går åt till meningslösa utredningar och hembesök, där man tror att barn ska berätta i närvaro av en våldsmisstänkt förälder.
Det handlar om okunskap, brist på barnfokus och sunt förnuft. Men det kan jag inte svara 11-åringen, som fortfarande tror att han kan rädda sin syster.
Monica Dahlström-Lannes