Svar på insändaren "Fårnäringen växer, trots vargen" (4/9). Om man med fårnäringen avser antalet djur så kan skribenten ha rätt, förutsatt att man räknar vid rätt tidpunkt eftersom lamm (som bara finns i besättningen cirka fyra månader) oftast tas med i beräkningen, eller utesluts, beroende på vad man vill visa.
Antalet får- eller lammproducenter har minskat med 12 procent under åren 1985–2012. Detta borgar för att betad areal minskar, med förbuskning som följd. I genomsnittsbesättningarna ökar antalet djur från knappt 20 till drygt 30 stycken. När skribenten påstår att rovdjurslänen ökat mest är detta troligen sant, men då får man inte glömma vad man beräknar ökningen på. På ett litet underlag ger några få enheter en procentuellt hög ökning.
Flest får finns i Västergötland, Dalsland, Skåne och Gotland. De största besättningarna finns i sydöstra Sverige, i Södermanland, Östergötland, Kalmar län och Gotland. Frånsett Gotland är det i de fårtätaste landskapen som risken för näringen är störst, eftersom vargen där håller på att etablera sig med medföljande attacker.
Skribenten antyder att importerat och billigare lammkött skulle vara ett större hot mot näringen än vargen. Prismässigt kan det finnas billigare importerat kött, men det är inte detta som stör fårbonden. Det som stör är den obeskrivliga känsla av vanmakt och förtvivlan när man kommer ut i en hage där det ligger ett antal döda och skadade djur som rivits av vargen. Varg som inte är utrotningshotad och som inte har funnits i södra Sverige på över hundra år.
TOLF (trött och luttrad fårbonde)