Hur Àventyret slutar berÀttar Peter Hellsten vidare om i del 3.
LĂ€s ocksĂ„: VĂ€rldens dyraste vandring pĂ„ Sörmlandsleden â del 1
Regnet mer strilar lÀtt Àn hÀller ner och gör stigen lÀngs Àngskanten slipprig och hal. Efter ett par hundra meters vandring pÄ Sörmlandsleden denna mardrömslika morgon krÀvs ett avgörande beslut. Ska regnklÀderna packas upp, med risk för att allt blir blött eller Ànnu vÀrre, inte gÄr att fÄ ner igen i den djÀvulskt tunga ryggsÀcken? RyggsÀcken liksom lever ett eget liv pÄ min rygg och för ett gerillakrig med snabba attacker mot ryggslutet, vilka sedan följs upp med strypgrepp direkt mot halsen. Det Àr i sÄdana hÀr situationer det gÀller att bibehÄlla lugnet och visa upp den trygga fadersgestalten som lurat ut familj och goda vÀnner pÄ detta sjÀlvmordsuppdrag.
Den enda kvarvarande trösten Àr att syftet var gott, det vill sÀga att göra nÄgot roligt tillsammans med barnen. DÄ dyker den ÄttaÄriga sonen upp med sin lilla blÄa skogsmulleryggsÀck, dÀr tygelefanten hjÀltemodigt tittar ut ur ryggsÀcksfickan. "Pappa, Àr det lÄngt kvar?", frÄgar han och tittar pÄ mig med sina stora blÄa ögon.
Helt plötsligt upphör regnet, stigen svĂ€nger in i ett skogsparti och â hör och hĂ€pna â solen börjar titta fram. Det Ă€r som om en högre makt bestĂ€mt att nu fĂ„r det vara nog med prövningar, Ă„tminstone för ett tag.
Vandringen fortsÀtter i lugnt, för att inte sÀga mycket lugnt, tempo. Men allt eftersom stigen leder oss allt lÀngre in i skogen Àndrar den ocksÄ karaktÀr. Sörmlandsleden liknar inte alls den slÀta och med sÄgspÄn preparerade motionsslinga som hustrun och undertecknad brukar promenera under helgerna i StrÀngnÀs. Leden visar sig vara av en helt annan kaliber, med knöliga rötter tvÀrs över och med hala slippriga stenar lömskt dolda under mossan. Stenar som inget hellre önskar Àn att vÀlta en stackars vandrare över Ànda.
Dessutom lurar ledens orangefÀrgade markeringar hela sÀllskapet uppför en brant kulle bara för att leda oss tillbaka nerför kullen 30 meter lÀngre fram. Den vidunderliga utsikt som kan beundras frÄn toppen av kullen Àr, som ni förstÄr, helt bortkastad pÄ en vandrare med kraftigt förhöjd ansiktsfÀrg, misstÀnkt hjÀrtinfarkt och en svettutsöndring som fÄr glasögonen att se ut som om de Àr putsade med flÀsksvÄlar. AndhÀmtningen, som i och för sig tyder pÄ en imponerande lungkapacitet, Àr sÄ pÄtagligt högljudd att andra vandrare inom hörhÄll mÄste undra om bÀlgarna vid SkottvÄngs gruvor Äter Àr i bruk.
Efter en oÀndlig tidsrymd beslutar vi oss för att stanna för lunch/kaffe vid en liten sjö. Alla barnen rusar ner till sjön för att fÄnga grodor. Vi vuxna samlar ihop oss och fÄr iordning nÄgot Àtbart. Det Àr under lunchen som svÀgerskan yttrar de bevingade orden: "Det kÀnns sÄ tryggt att vandra med er som Àr erfarna vandrare. Vi hade aldrig vÄgat oss ut sjÀlva med barnen!"
Som ni förstÄr av berÀttelsen har uppenbarligen kommunikationen oss emellan varit behÀftad med vissa allvarliga brister. NÄvÀl, kartan plockas fram och den strÀcka som tillryggalagts jÀmförs med hur lÄngt det Àr kvar av dagsetappen. Det Àr dÄ vi inser att det Àr ganska lÄngt kvar och jag började ana att vÄr tidsplanering kanske varit vÀl optimistisk. Vi bryter upp med nÄgot lÀttare packning, men pÄ vÄldsamt stela ben Äterupptar vi vandrandet. Fyra timmar senare, klockan 20.30, Àr vi Àntligen framme vid mÄlet för den första dagsetappen. PÄ en vackert belÀgen udde som sticker ut i en skogssjö har vi planerat att slÄ lÀger. Udden ser ut som ett slagfÀlt med ryggsÀckar, tÀlt och sovsÀckar spridda över hela omrÄdet.
SvÄgern och svÀgerskan ligger pÄ rygg med benen rakt upp mot var sitt trÀd, enligt uppgift för att försöka rÀdda vad som rÀddas kan av de svÄrt sargade fötterna. Barnen leker inte vid sjön utan tre av dem har redan somnat direkt pÄ marken. Hustrun, som rett ut svÄra kriser tidigare i livet, stÄr och tvekar om hon ska börja med att resa tÀlten eller tÀnda en eld för matlagning.
Det Àr vid sÄdana hÀr tillfÀllen som det krÀvs att nÄgon tar ledningen och visar vÀgen. Vid svÄra prövningar stiger de verkliga ledargestalterna fram. Jag öppnar dÀrför ryggsÀcken och tar fram den förkÀttade plastflaskan och sÀger det magiska ordet "whisky". Det blir omedelbart positiva reaktioner frÄn de vuxna i gruppen och efter ett par stadiga jÀrn, naturligtvis enbart av medicinska skÀl, reses tÀlten snabbt, sovsÀckar och liggunderlag rullas ut och snart puttrar grytan glatt pÄ elden.
Samtliga barn vÀcks, och kvicknar till nÀr de vÀl fÄr mat. Hustruns vinflaskor bidrar till att ytterligare höja stÀmningen och i ljuset av den nedgÄende solen Àr vi alla överens om att ta morgondagen som den kommer.
Och det gör den med besked...
FortsÀttning följer!
LĂ€s ocksĂ„: VĂ€rldens dyraste vandring pĂ„ Sörmlandsleden â del 3