Centrala Eskilstuna med Fristadstorget och stadshuset.
Tack, Jimmy Jansson (S), för ditt svar på min och andras insändare. Jag skrev att vi nog kunde förvänta oss vissa bortförklaringar och ursäkter – och visst finns inslag av det även i ditt svar. Samtidigt är det ett balanserat inlägg som lyfter viktiga framsteg. Men i en kommun där många fortfarande kämpar, räcker det inte att visa upp de delar av verkligheten som råkar passa det politiska narrativet. Vi behöver våga se helheten.
Att antalet hushåll med ekonomiskt bistånd minskat kan tyda på förbättring – men det kan också spegla ökad utsatthet som inte fångas upp. Den privata skuldsättningen i Sverige är hög, och Eskilstuna är inget undantag. Många klarar sig precis – tills de inte gör det.
Du nämner förbättrade skolresultat, men verkligheten bakom siffrorna är mer splittrad. Skillnaderna mellan skolor är fortfarande stora, likaså sambandet mellan bostadsområde och betyg. Att socialtjänsten fortfarande är en av landets dyraste säger något om de fortsatt stora behoven. Frågan är inte om kostnaden minskar – utan om problemen faktiskt gör det.
Du beskriver trygghetsarbetet och samarbetet med polisen. Men det vore hederligare att också nämna att Eskilstuna under flera år varit en av landets mest drabbade städer när det gäller skjutningar. De första månaderna 2024 skedde flera grova våldsbrott kopplade till kriminella nätverk – mitt i bostadsområden där barn växer upp. Jag är glad för varje trygghetssatsning, men vi behöver också ärlighet om läget.
När det gäller jobbtillväxt och företagsetableringar nämns Volvo CE:s återkomst och att lager- och industriföretag satsar. Men vilka typer av jobb växer, och för vem? Samtidigt som du lyfter etableringar vet vi att många unga och högutbildade pendlar ut från kommunen för att hitta jobb som motsvarar deras kompetens. Den bilden bör också få plats i samtalet.
Jag vill inte svartmåla. Jag vill bidra till ett öppet samtal om Eskilstunas framtid. För det krävs att vi vågar prata om både framsteg och bakslag, och att kommunens högsta företrädare inte ställer sig bredvid verkligheten – utan mitt i den.
Och för övrigt: jag tror inte att vi Eskilstunabor är mer rigida i vår kognitiva förmåga än andra. Vi kan se både det halvfulla och det halvtomma glaset – samtidigt. Det är inte naivitet eller missnöje, utan en nödvändig förmåga för att kunna ta oss an både det som går bra och det som fortfarande måste bli bättre.
Det är där framtidens Eskilstuna byggs – i verklighetsförankring, ansvar och öppenhet.