I samband med Djurrättsalliansens återkommande granskningar av svenska djurparker framkommer en verklighet som sällan når allmänheten.
Enligt den senaste granskningen dog eller avlivades över 350 djur under förra året på Kolmården, Parken Zoo och Borås djurpark – däribland individer från arter som riskerar att försvinna helt. Flera var unga och friska, men dödades för att de ansågs överflödiga, inte passade in i flocken eller inte längre behövdes i avel.
Kolmården avlivade Leon – en akut hotad addaxantilop – då hans gener redan fanns i gruppen. En unge av samma art dödades efter att ha övergivits av sin mamma. Parken Zoo avlivade sex ringsvanslemurer på grund av skador och stress, typiska problem i fångenskap. På Borås djurpark dog fyra bomullshuvudtamariner – också akut hotade – utan att parken velat redogöra för orsaken.
Dessa exempel är inga enstaka företeelser. De är en konsekvens av en miljö där vilda djur hålls instängda och reduceras till objekt i en uppvisning. Konflikter, stress och utrymmesbrist blir vardag – avlivning ses som lösning.
Trots detta ger World Animal Protection Sverige sedan 2023 ut en djurparksguide som kallar vissa parker "djurvänligare". Borås, Skansen och Furuvik får grönt ljus, trots att de – likt underkända Kolmården och Parken Zoo – håller vilda djur i fångenskap och erbjuder närkontakt.
Guiden lyfter exempelvis artbevarande, men bortser från att de vilda djuren snabbt tappar naturliga beteenden. Det gör återföring till det vilda nästintill omöjlig – något som SVT-dokumentären Djurparkskriget tydligt visar.
Verkligt artbevarande sker i naturen, inte bakom galler. Organisationer som Sheldrick Wildlife Trust och The Aspinall Foundation visar att det går att skydda vilda djur utan att stänga in dem för publikens skull. För det finns inga djurvänliga djurparker – bara olika grader av lidande – och ibland, död.
Det är dags att släppa myten om djurparker som räddare av hotade arter.