Svar på nyligen publicerade insändaren "Dags att tala klarspråk om Eskilstunas utveckling".
Det är lätt att känna igen sig i frustrationen hos insändarskribenten "Medborgare i Eskilstuna kommun". Själv möter jag den varje dag på min arbetsplats, på nätet och i samtal med nära och kära. Många upplever att utvecklingen går åt fel håll – både i Sverige och i världen.
Jag vill peppa insändarskribenten och alla andra till att inte låta denna oro stanna vid en känsla, utan omvandla den till handling! Det finns inget "de" i demokratin. Bara ett "vi". Kommunen är inte ett abstrakt system skilt från oss som bor här. Den formas av människor – av oss tillsammans. Av varenda fritidspolitiker, som sitter kväll efter kväll i möten utan ersättning. Av tjänstepersoner, föreningsliv, företagare, föräldrar, elever och pensionärer. Det offentliga är ingen fristående apparat – det är en förlängning av det vi väljer att vara som samhälle.
I tider då tilliten prövas behöver vi inte bara ifrågasätta vad som görs, utan också ställa oss frågan: Vad gör jag?
Drömmen vore förstås att de mest kunniga, empatiska och framtidssyftande människorna kände att det var självklart att ta steget in i politiken. Att vi alla såg det som ett hedersuppdrag – inte något man bör akta sig för. Men det kräver att vi höjer statusen på det demokratiska uppdraget. Att vi slutar tala om politiker som "de där", och börjar förstå att det lika gärna kan – och bör – vara du eller jag.
Tyvärr är tröskeln hög in i politiken och det demokratiska arbetet, det tycker jag att vi tillsammans har ett ansvar att förändra. För när vi reducerar demokratin till "något som inte fungerar", utan att själva vara beredda att engagera oss, riskerar vi att försvaga det enda system vi har som bygger på allas lika värde, rättigheter och röster.
Vi måste våga ta ansvar, inte bara för att förändra – utan för att bevara det vi inte har råd att förlora.
Låt oss göra något mycket svårt – men också mycket meningsfullt: återerövra tron på att vi tillsammans kan forma en bättre framtid. Ge av vår tid och energi till det gemensamma samhällsbygget. Inte genom att vänta på de perfekta ledarna. Utan genom att bli dem vi själva efterlyser. Själv har jag precis vågat ta klivet, hänger du med mig?