Som nybliven ordförande i hörselskadades lokalförening kan man konstatera att väldigt stora ekonomiska resurser satsats på forskning och framtagning av hjälpmedel till personer med hörselhandikapp i Sverige, som för närvarande torde uppgå till i det närmaste en miljon människor. Om vi fokuserar på Eskilstuna så berörs cirka tio procent av stans invånare, viket i rena tal betyder cirka 10 000 personer.
Frågan är hur många av dessa barn som är "nyproducerade" från dagis och förskolor, det vill säga som har drabbats av detta livslånga handikapp. Jag ser som föreningens viktigaste uppgift att denna utveckling ska hejdas för att helt upphöra i en framtid.
Vi måste börja på dagis och förskolan samt informera ledare och tränare i föreningslivet om vikten av att prata med varandra i stället för att skrika. Exempelvis hör man 4–5-åringar som på mindre avstånd än en meter har vanan att skrika till varandra, på dagis, hemma vid frukostbordet och i lekrummet. Detta bör vuxna inte acceptera.
Att möta dagis- och skolpersonals konstaterande "så här är ungarna" är minst sagt bedrövligt. Att personal med egna hörapparater får ta ut dem på sin arbetsplats samt att ljudindikatorer slås av på grund av ett ständigt blinkande vid för höga ljudnivåer är också fullständigt oacceptabelt.
Min och vår förenings främsta uppgift framöver är samla resurser och tillsammans med såväl kommun som berörda platser där barn tillbringar sin vardag hejda "produktionen" av hörselskador på våra yngsta medborgare.
Sven-Erik Fritz
Ordförande i Hrf:s lokalförenining , Eskilstuna