Jag vet att riksdagen som fattade beslutet inte hade riktigt hela folket med sig. Långt i från; folkomröstningen 1963 röstade för fortsatt vänstertrafik, det skulle bli för dyrt och kosta för många oskyldiga trafikanters liv, trodde man.
Kommunikationsministern Olof Palme tog kritiken med ro och inte ens bilskolornas ramaskri om allt det skolmaterial som över en natt förlorade sin aktualitet togs emot som en seriös invändning. Inte heller den oro, som flera gav uttryck för, som gällde förmånen att praktisera fri fart på många sträckor, störde minister Palme. Det får vi ju se hur det blir med det där, svarade han lite vagt.
Dagen H närmade sig med stormsteg och väldigt starka krafter började höras och synas som talade för en omläggning;
Lennart Hyland kampanjade i sin hörna, Sveriges största veckotidning Kalle Anka & CO likaså, skolorna var ute och tränade bra beteende vid övergångsställena - kolla åt vänster, sedan åt höger och sedan vänster igen - och i radion hördes The Telstars tolkning av Peter Himmelstrands fräsiga "Håll dej till höger, Svensson".
Vad jag förstår var det väldigt få som efter 3 september 1967 föll tillbaka till de gamla vanorna och körde på vänster sida av vägbanan. Och den här regeln för fotgängarna sitter så benhårt i mig att jag egentligen bara löpt förhöjd risk för olyckor var gång jag beträtt brittisk mark.
Det är bara en liten detalj som stör mig i egentlig mening. I den nordiska uppgörelsen, som Sverige uppfyllde när man gjorde som i grannländerna och införde högertrafik, ingick att Danmark skulle börja tillämpa begripligt räknesätt. Vad hände där?