Jag slår upp ögonen och hör måsarnas skrikiga läten utanför mitt fönster. Jag går tillsammans med familjen ner till frukosten som precis har öppnat. Där serveras nykokta ägg, välstekt bacon, nybakat bröd och nybryggt kaffe.
Till kaffet reflekterar jag över denna plats. En plats som byggdes i början av femtiotalet med ett trettiotal röda kolonistugor med vita knutar av ett stort statligt bolag. Stället osar Tage Erlanders arbetarpolitik och hans mentor Per Albin Hanssons folkhem. Stället fungerade dock till en början som ett semesterparadis för tjänstemän men blev snabbt en tillflykt för arbetarna och deras familjer.
När jag lyfter min kopp, tar en klunk av det svarta kaffet och blickar ut över gräsängen som gränsar mot Skageraks blåa vatten, tänker jag på hur man skulle kunna utveckla denna idé om semesterbostäder för arbetare. Förr låg det i den socialdemokratiska traditionen att kämpa för arbetarna och arbetarrörelsen med facket i spetsen kunde se till att dessa ställen blev av.
I dag ser det lite annorlunda ut. Privatiseringar och krav om vinstdrivande verksamheter gör att det blir nästintill omöjligt att skapa nya semesterhem för anställda. Men enligt mig finns det ett sätt att ändra på detta. Genom att ge medelstora och stora bolag ett krav på sig att skapa semesterhem för arbetarna. Detta skulle inte bara var till gagn för företaget i fråga som får en mer sammansvetsad och gladare personal, utan även för Sverige i stort som kan ge hela arbetarfamiljer semester för en rimlig summa.
Då det ligger i det privata bolagets största intresse att gå med vinst på alla verksamheter så behövs det också ett statligt stöd för detta krav.
När jag ställer ner kaffekoppen ser jag framför mig ett Sverige med ett näringsliv som gör allt för de anställdas välmående. Sommarstugor i skärgårdarna och vinterstugor i fjällen som hyrs ut av de stora bolagen för en billig peng till fotfolket.
Drömmer jag om en svunnen tid? Det är i alla fall en kittlande tanke…