Insändarskribenten undrar hur staten kan skicka ungdomar till ett land de aldrig bott i och som man avråds att turista i. Foto: AP-Photo.

Insändare: Kan man stämma staten för brott mot de mänskliga rättigheterna?

Insändare
annons

Det här är en insändare med syfte att påverka. Det är läsare och andra externa skribenter som skriver texterna och det är deras egna åsikter som förs fram, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Vi sitter i bilen till Migrationsverket för att ta emot ett beslut. Inga ord finns, bara overklighet. Skog och åkrar följer vår väg, även den långa väg som vår pojke har vandrat innan, då när det inte fanns något liv som gick att leva och en nödvändighet att gå. En lång väg över berg, hav och vägar med en rädsla som bränner av ovisshet.

Framme till slut. Väntan. Ett hopp som sakta återvänder. En vardag som börjar levas och ska förstås i ett land som är så annorlunda. Utan familj. Nu snart två år med varandra, snart utan varandra. Utan familj igen.

I ett ogästvänligt rum där en kylig röst meddelar oss beslutet och säger: Vi tror inte på din berättelse, vi har skrivit upp din ålder, du hör nu inte längre till oss utan måste flytta i dag. Sedan, tre veckor att överklaga ett beslut som inte är rättvist. Orden blir en grötig massa som inte går att ta in. Två år och detta.

Resan "hem" gör ont, hela kroppen värker av maktlöshet och sorg. Orden fastnar. Finns inget "det kommer att bli bättre" att trösta med. Bara hålla om, hålla ihop.

Jag vill inte vara en del av detta land som inte längre har solidaritet som ledord för hur vi förhåller oss till världen när det verkligen gäller.

Att skicka tillbaka ungdomar till ett land som de kanske aldrig har bott i och som man avråds att turista i. Där det inte går att leva, det måste vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Att barn/ungdomar sedan behandlas illa efter att de har fått ett negativt beslut och plötsligt på en timme går från att vara barn till "vuxen" då all trygghet och hjälp tas bort, ingen god man, socialhandläggare, kontaktperson och får flytta direkt, är så långt ifrån medmänsklighet man kan komma. Jag känner mig helt maktlös och undrar varför ingen reagerar eller gör något?

Det är bara siffran på armen som saknas.

Från en medmänniska!

Läs mer om dessa ämnen

MigrationsverketInsändare
annons

Mest delat denna vecka