Det är inte syndabockar jag letar efter – det är balans

Det är fullt rimligt att ifrågasätta prioriteringar och resursfördelning i Eskilstuna, skriver "N.M.".

Det är fullt rimligt att ifrågasätta prioriteringar och resursfördelning i Eskilstuna, skriver "N.M.".

Foto: Henrik Holmberg

Insändarsvar2025-05-26 11:24
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Svar på insändaren "Taket har redan blåst av Eskilstuna", som i sin tur var ett svar på "Eskilstuna lägger tak på huset – medan stommen ruttnar".

Tack för svaret på min tidigare insändare. Det är alltid uppfriskande när fler vill diskutera Eskilstunas prioriteringar. Men jag måste ändå säga att jag blir lite bekymrad över tonen i svaret – som om min oro för skolans resurser mest är ett uttryck för "missnöje" snarare än en legitim kritik. Det är ett retoriskt knep lika gammalt som kommunens byråkratiska kvarnar: när någon pekar på ett strukturellt problem, kalla det för "populism" eller "missnöjesyttring". Då slipper man bemöta sakfrågan.

För visst har du rätt i att nedskärningar också drabbat vissa tjänster inom kommunledningskontoret – men att därifrån dra slutsatsen att kritiken mot en växande administrativ apparat är obefogad, är lite som att säga att man inte har feber för att man också fryser. Fakta kvarstår: antalet anställda på kommunledningskontoret har ökat med nära 39 procent på tio år. Lönekostnaderna har nästan fördubblats. Samtidigt får skolor kämpa med scheman, täcka upp för varandra och snåla med kopieringspapper. Men vi ska alltså tro att detta bara är en känsla?

Nej, det är inte syndabockar jag letar efter – det är balans. Att kommunen vill ha kontroll, struktur och styrning är begripligt. Men när taket byggs på ett hus vars stomme ruttnar – ja, då är det dags att ställa obekväma frågor. Vem prioriterar vad? Och varför?

Du påpekar klokt att barnets rättigheter också förlorat mark – ja, det är just det som oroar mig! Jag applåderar varje tjänst som försökt arbeta med långsiktiga analyser, socioekonomisk nytta och barns bästa – men om de rösterna tystas ner i jakten på "effektivisering" och budgetdisciplin, ja då är det väl själva poängen: även de kloka rösterna inom administrationen har fått stryka på foten för att "det inte efterfrågas av beslutsfattare". Exakt.

Och där är vi kanske överens trots allt: problemet ligger inte hos varje enskild tjänsteperson. Problemet är en politisk styrning som hellre jagar fuskare än rustar för framtiden, som hellre fokuserar på kontroll än investeringar. Men det gör det inte mindre rimligt att ifrågasätta hur resurser fördelas – och vad vi får för pengarna.

Slutligen: tack för uppmaningen att engagera mig politiskt. Jag lovar att tänka på det. Men tills vidare tänker jag fortsätta ställa frågor som den här: När 25 miljoner kronor om året går till ökad administration – men skolbarn tvingas äta kall mat och särskilt stöd dras in – då undrar jag: Vem är det egentligen som borde tänka efter?

En vänlig men ifrågasättande hälsning
N.M.