Fastnar du för Volvo som 18-åring är sannolikheten stor att du håller dig till märket ända till den dag dina yngre släktingar i all välmening gömmer bilnyckeln för dig. Resonemanget stämmer pinsamt väl in på mitt eget statiska konsumtionsmönster. Jag har aldrig bytt bank, har samma försäkringsbolag som jag alltid haft och tankar alltid bilen på samma bensinmackskedja. Det är likadant i mataffären. År efter år blir det samma sorts pasta, mjölsort, tomatpuré och kaffe. Jag skulle möjligen överväga ett byte av tandkrämsmärke om den samlade tandläkarkåren i en forskningsrapport, entydigt och utan reservationer, slår fast att den orsakar cancer. Men bara kanske.
För en smått rigid person som undertecknad blir det riktigt jobbigt när ordningen bryts av skäl som inte går att påverka. Så var fallet när mitt favoritpålägg alla kategorier – Biggans böcklingpastej – var spårlöst försvunnen från butikshyllan under flera månader. Denna underskattade läckerhet som slår det mesta på frukostmackan, har följt mig i vardagen sen jag var liten palt. Jag ska inte säga att jag fick panik, det vore att överdriva. Motvilligt testade jag nymodigheter som lax- och tonfiskpastej. Det var gott men inte i närheten av originalet. Så plötsligt en dag var ökenvandringen över. Böcklingpastejen var tillbaka och i ny förpackning. Den gamla folierullen som sett likadan ut sedan 50-talet är numera utbytt mot en tub med modern layout. Förhoppningsvis kan redesignen locka en ny, ung målgrupp att testa denna smarriga delikatess och samtidigt utgöra den framtida kundstock som säkerställer att mina frukostvanor förblir intakta. För de vill jag inte ändra på.