Kristdemokraterna slog till med en valspurt av sällan skådat slag. Moderaterna och Socialdemokraterna kan föra ett historiskt dåligt val till handlingarna, men landar ändå två, tre procentenheter högre än prognoserna.
Samma sak med Miljöpartiet, som stundtals låg under 4-procentspärren i opinionsmätningarna, men klarar sig kvar i riksdagen. Liberalerna bjuder inte på någon överraskning, utan fick ett resultat som ligger i linje med vad de har haft under mandatperioden.
Alltså må regeringspartierna ha minskat med cirka 2,5 procentenheter var. Det borgerliga blocket ser ut att bli mindre än det rödgröna. Och SD och V hade målat upp väl höga förväntningar. Men objektivt finns inget skäl för något enskilt parti att vara missnöjt med det egna valresultatet.
Tvärtom har de liberala partierna C och L ökat sitt stöd med 2,6 procentenheter sedan 2014, vilket troligtvis beror på det principiella avståndstagandet mot ökade anti-liberala tendenser på många håll i Europa. Annie Lööf (C) blev snabbt ansiktet utåt för en någorlunda öppen migrationspolitik och tillsammans med Jan Björklund (L) stängde hon stenhårt dörren mot SD.
På samma sätt, fast omvänt, är det med Miljöpartiet, som under regeringsåren mosats av S, och fått ge upp allt från sin migrationspolitik till Vattenfalls kolgruvor, samt gjort ett svagt avtryckpå utbildningsdepartementet.
Den vilsenheten, som även syns hos M och S – Vart vill vi? Är vi på väg dit? Och varför? – imponerar inte på väljarna. Visst måste alla vara beredda att kompromissa, men ett parti som säger en sak i valrörelsen, för att sedan snurra ett och ett halvt varv och vingla vidare, visar så pass lite ideologisk ryggrad att många med all rätt väljer ett annat parti.
Som Vänsterpartiet, som sett till att maxa utdelningen av att vara Socialdemokraternas arga lillebror som var tvungen att bjudas in. Eller Sverigedemokraterna, som dock inte steg till de dryga 20 procent och tog hem silvermedaljen, som en del hoppades, andra befarade och en tredje grupp tog för givet.
Den senaste tidens beskrivning av SD:s framgångar, som en revansch för de osedda som får utlopp för sina åsikter på olika internetforum, har alltså varit överdriven och alarmistisk. En konsekvens av felbedömningen är antagligen att medierapporteringen och den politiska debatten oproportionerligt ofta kretsat kring migration, både när ämnet varit uppe till debatt och när annat stått på dagordningen, trots att flyktingar/invandring enligt SVT:s vallokalsundersökning kommer först på åttonde plats bland väljarnas viktigaste frågor. Rätt långt efter topptrion sjukvård, utbildning och jämställdhet, och bara strax före pensioner och sysselsättning.
Det är således värt att påminna om att det som väcker mest reaktioner i sociala medier inte är samma sak som att det är gemene mans viktigaste fråga eller det som väcker mest oro. De flesta skriver varken debattartiklar, häver ur sig politiska åsikter på Facebook eller är ute och demonstrerar. Den tysta majoriteten hörs inte på internet.