Efter en utbyggnad av socialpolitiken, att alla medborgare ska få en tryggad tillvaro, välfärd som skydd vid sjukdom, ålderdom, arbetslöshet och så vidare förefaller en nedmontering ha påbörjats. Man börjar ana att en oförmåga, oföretagsamhet en ångest har ersatt förmågan att utveckla och förbättra. Har vårt lands socialpolitik gått i stå, är den på väg in i en nedåtgående spiral? Vad är orsaken till åtstramningar, försämringar och långbänkarna, har efterfrågan på socialpolitiska åtgärder ökat i sådan takt att resurserna inte räcker till och kostnaderna börjar bli för stora?
På 30-talet talades om Malthusianism, en åtgärd som bland innebär innebar begränsningar i befolkningstillväxt på grund bristen på bland annat mat och andra resurser och barnbegränsning var en utväg. Vid sidan av uppbyggnaden av socialpolitiken föreslog dåtidens svenska samhällsbyggare sterilisering och 1934 beslutade en enhällig riksdagen om en lag om sterilisering som skärptes 1941. Under åren 1934–1976 genomfördes 63 000 steriliseringar. Ingreppen drabbade främst fattiga människor och personer i utsatt ställning.
Regeringen beslutar att myndigheter ska spara i socialpolitiken, gömmer sig bakom domstolsbeslut, lovar förbättringar och tillsätter utredningar som ska föreslå förändringar i lagar men ständigt flyttas datumet fram under tiden som försämringarna tillåts fortsätta. Samtidigt kan vi höra de trevande frågorna, finns det billigare alternativ, kanske institutioner nu när kostnaderna bara stiger. Pågår en nedmontering av socialpolitiken och kvaliteten i den?
Hur länge ska vi tillåta det som sker?