Här kommer först en fundersam tanke, sedan ett ohöljt jätteberöm till vår välfärd och slutligen lite gnäll.
Det jag funderat på i tre år är varför jag inte i tid kunde få gehör för min onda höft. Jag har haltat omkring i verkligheten och medan jag ätit mängder av värktabletter har jag två gånger bett att få en ny höft. Men så sent som hösten 2016 fick jag avslag.
I januari i år blev det akut, röntgenbilder visade att det inte fanns något brosk kvar vid benets ledkula. I januari träffade jag läkaren Eiffel Yousif på vårdcentralen. Han har nu blivit min hjälte – ja, jag har skrivit personligt brev till honom och tackat.
Läkaren lovade att genast skicka remiss för operation. Efter bara två timmar ringde Eiffel Yousif hem till mig och berättade att han utfört vad han lovade. Två dagar senare hade jag en inbokad tid på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm.
Från start till mål med operationen har jag fått tydlig information om alla skeden. Jag har dessutom fått hämta ut kryckor, sittdynor, toalettförhöjning, duschpall och en del andra småsaker. Operationen är nu genomförd och efter ytterligare information, nu av sjukgymnast, sköter jag min egen rehabilitering. Och i dag kom fakturan: 200 kronor.
Det är väl detta som kallas välfärd! Jag är så oroligt nöjd. För första gången på tre år har hag ingen värk.
När Alliansen regerade införde de en skattetabell där arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer betalar högre skatt än övriga. Trots den välfärd jag här oreserverat berömt kan jag inte förstå varför jag varje månad ska betala 1 020 kronor mera i skatt på min pension, jämfört om samma inkomst vore lön.
Roger Stark, partipolitiskt obunden