à ker med Karin, 4,5 Är, i baksÀtet. Vi har gÄtt pÄ Sörmlandsleden. Hon Àr gÀrna i skogen, det Àr skönt, finns mycket intressant att titta pÄ och prata om. Plötsligt stÄr det bilar i vÀgkanten och en skogsmaskin jobbar en bit in frÄn vÀgen. "HÀr hugger dom ner skog", sÀger jag. " Dom gör sÄ att det inte finns nÄn skog!" ropar Karin.
Av barnen fĂ„r vi höra sanningen. Dom gör sĂ„ att det inte finns nĂ„gon skog, hĂ€r kommer aldrig mer att finns nĂ„gon skog, inte om du frĂ„gar Karin eller mig. SkogsĂ€gare och makthavare kan prata om ansvarsfull skogsvĂ„rd och allt vad det kallas men faktum kvarstĂ„r: En skog med sitt myller av liv Ă„teruppstĂ„r aldrig med dagens âskogsbrukâ â det blir tĂ€tvuxna barrtrĂ€dsplantager, dĂ€r varken Karin eller mĂ„nga av de som lever i skogen har nĂ„got att hĂ€mta.
Det gÄr fort nu med skogarna, skogsmaskinerna tuggar pÄ, kalhyggena brer ut sig med sönderkörd mark och berg av rishögar.
Det Àr vÀl romantiskt att önska att barnbarnen ska kunna röra sig fritt i skogen, som min generation och alla generationer före oss har fÄtt göra. De fÄr glo pÄ en ipad med film om skog. Ljud kan lÀggas pÄ, doften blir svÄrt att fÄ till, liksom möjligheten att fÄ sitta pÄ en mossig sten för att vila.
Finns det ingen grÀns för hur mycket natur vi i vÄr tid ska tillÄta oss att skövla? Vi vet hur till exempel insekterna försvinner i snabb takt, eftersom vi utplÄnar deras livsmiljöer, samtidigt skapar vi enorma ytor med monokulturer av barrtrÀd, dÀr bara granbarkborren och skogsbranden trivs.
Jag försöker inte förklara för Karin, undviker lögnen âDom planterar ny skog senâ och lĂ„ter oss byta samtalsĂ€mne.
AEH